Busy making other plans
Jag stirrar på den enda meningen som är bra i ett kapitel i Bourgogneboken.
Jag har knåpat med det här kapitlet i två veckor snart men först nu har jag upptäckt att det faktiskt finns en bra mening här. Tidigare har jag liksom missat den och försökt säga det som sägs i den bra meningen med andra, sämre meningar. Nu inser jag att jag åtminstone inte behöver formulera om just det. Jag inser också att jag borde sluta stirra på den bra meningen och titta lite närmare på alla de dåliga.
Till slut lyder jag mig själv till hälften och slutar stirra på meningen och börjar istället fundera på Dvoraks Requiem som jag lyssnar på på Spotify. Jag funderar på requiem över huvud taget och får en idé om att jag borde göra olika spellistor med samma delar ur olika requiem; alltså en massa olika Dies Ire efter varandra, en massa olika Confutatis osv. Sedan tänker jag på hur lätt det är att göra sådana där saker nu för tiden. Jag minns hur man satt med sin bandspelare och spelade in låtar från radion och kastade sig på stoppknappen precis när Kaj Kindvall började prata.
Jag minns hur jag och mina kompisar spelade av varandras kassettband (Det var ju inte tillåtet att kopiera på den tiden heller, lika litet som det är att fildela idag, men jag antar att man kan klassa detta som preskriberat vid det här laget.) Jag hade en svart bandspelare med två kassett- (Ja, vad kan det ha hetat? Kassett-uttag?) och där kunde man också kopiera kassetter på highspeed dubling (eller var det dubbing?) Det innebar att musiken lät som Kalle Anka medan den kopierades men som vanligt på kopian sedan och det blev klart fort. Åtminstone var det så tills den funktionen gick sönder och det lät som Kalle Anka hela tiden.
Men det mest fantastiska med en sådan där dubbelbandspelare var att man kunde kopiera band utan att det kom in ljud utifrån. Innan dubbelbandspelaren gjorde sitt inträde i mitt liv hade mina kamrater och jag nämligen kopierat varandras band genom att helt enkelt ställa två bandspelare mitt emot varandra: en som spelade upp och en som spelade in. Jag minns fortfarande med vilken koncentration vi tryckte ned aktuella knappar på de båda spelarna precis samtidigt och sedan tyst smög därifrån. Ibland kunde man höra tassande steg innan Eurythmics började spela. Jag tror att det var i Michael Jacksons Bad-skiva som man kunde höra min pappa nysa. Inte för att han tilläts vara i närheten av bandspelarna när sådant här pågick men för att han nyser på ett sätt som bara män i hans generation gör.
När jag har mints min barn- och ungdoms musikaliska eskapader en stund, känner jag att jag obönhörligen måste blogga om dessa minnen genast.
Jag gör så.
Och nu åsterstår väl inte annat än att börja stirra på det där kapitlet i Bourgogneboken igen, Kanske kan det åtminstone finnas två bra meningar där innan jag ger mig för dagen.
Jag har knåpat med det här kapitlet i två veckor snart men först nu har jag upptäckt att det faktiskt finns en bra mening här. Tidigare har jag liksom missat den och försökt säga det som sägs i den bra meningen med andra, sämre meningar. Nu inser jag att jag åtminstone inte behöver formulera om just det. Jag inser också att jag borde sluta stirra på den bra meningen och titta lite närmare på alla de dåliga.
Till slut lyder jag mig själv till hälften och slutar stirra på meningen och börjar istället fundera på Dvoraks Requiem som jag lyssnar på på Spotify. Jag funderar på requiem över huvud taget och får en idé om att jag borde göra olika spellistor med samma delar ur olika requiem; alltså en massa olika Dies Ire efter varandra, en massa olika Confutatis osv. Sedan tänker jag på hur lätt det är att göra sådana där saker nu för tiden. Jag minns hur man satt med sin bandspelare och spelade in låtar från radion och kastade sig på stoppknappen precis när Kaj Kindvall började prata.
Jag minns hur jag och mina kompisar spelade av varandras kassettband (Det var ju inte tillåtet att kopiera på den tiden heller, lika litet som det är att fildela idag, men jag antar att man kan klassa detta som preskriberat vid det här laget.) Jag hade en svart bandspelare med två kassett- (Ja, vad kan det ha hetat? Kassett-uttag?) och där kunde man också kopiera kassetter på highspeed dubling (eller var det dubbing?) Det innebar att musiken lät som Kalle Anka medan den kopierades men som vanligt på kopian sedan och det blev klart fort. Åtminstone var det så tills den funktionen gick sönder och det lät som Kalle Anka hela tiden.
Men det mest fantastiska med en sådan där dubbelbandspelare var att man kunde kopiera band utan att det kom in ljud utifrån. Innan dubbelbandspelaren gjorde sitt inträde i mitt liv hade mina kamrater och jag nämligen kopierat varandras band genom att helt enkelt ställa två bandspelare mitt emot varandra: en som spelade upp och en som spelade in. Jag minns fortfarande med vilken koncentration vi tryckte ned aktuella knappar på de båda spelarna precis samtidigt och sedan tyst smög därifrån. Ibland kunde man höra tassande steg innan Eurythmics började spela. Jag tror att det var i Michael Jacksons Bad-skiva som man kunde höra min pappa nysa. Inte för att han tilläts vara i närheten av bandspelarna när sådant här pågick men för att han nyser på ett sätt som bara män i hans generation gör.
När jag har mints min barn- och ungdoms musikaliska eskapader en stund, känner jag att jag obönhörligen måste blogga om dessa minnen genast.
Jag gör så.
Och nu åsterstår väl inte annat än att börja stirra på det där kapitlet i Bourgogneboken igen, Kanske kan det åtminstone finnas två bra meningar där innan jag ger mig för dagen.
Kommentarer