Lovsång för livet

Hemma från ännu en lyxvecka i Palma, den internetfria zonen. Det är ganska skönt att vara utan internet ibland. Dels är jag väldigt förtjust i att skriva för hand och dels finns det färre distraktioner. 

Det är också intressant vilka olika lägen man befinner sig i när man är hemma i vardagen och när man är på semester. Hemma känner jag mig smått irriterad så fort grannen börjar hamra eller borra i väggarna, vilket han i och för sig gör ohemult ofta. I Palma däremot är det ett himla liv hela tiden och jag älskar det; Grannen under spelar musik av någon spansk trubadur på hög volym, gasoltube-bilen far skramlande förbi och annonserar tutande sin ankomst, när föräldrarna ska lämna sina barn på svenska skolan, som ligger alldeles intill, blir det trafikstockning på vår lilla enkelriktade gata och det är ett skränande och tutande på morgnarna, och så är det den allmänna trafiken nere på Joan Miró. På fredags- och lördagsnätter är det himla hålla från midnatt fram till åttatiden på morgnarna från festande människor nere på Placa Gomila och när detta lugnat ned sig på söndagsmorgnarna tar  kyrkan vid. 

Det finns nämligen en kyrka i bottenvåningen av vårt hus. Vi brukar kalla den Filipinska Församlingen. Om den är filipinsk ska jag låta var osagt men sjunga kan de. De är också ägare av ett trumset och ackompanjerade av det sjunger de lungorna ur sig varje söndagsförmiddag, liksom ett par kvällar i veckan. Jag tycker om det där skrålandet, det känns så hjärtligt och innerligt. Så där som lovsång ska låta. 
   Efter gudstjänsterna dröjer sig församlingen kvar ute på gatan och skrattar och pratar. De verkar ha så trevligt ihop att jag nästan skulle vilja försöka bli religiös igen bara för att få gå ned och vara med. Men det går ju inte. 
  Så jag sitter kvar på balkongen och lyssnar på dem och skriver lite i min anteckningsbok. Det får bli min form av lovsång. Var och en får lovsjunga efter förmåga. På andra sidan gatan lyser citronerna ständigt gula. Det är också en slags lovsång. För livet. 




Kommentarer

Lilla Blå sa…
Märkligt det där med ljud och oljud... men det låter samtidigt befriande. Jag vill också nå det där tillståndet då jag inte bryr mig om omvärldens ljud så mycket utan bara accepterar det som något som hör till - och är bra.
Omgivningens ljud har för mig blivit den starkaste triggerpunkten för oro, ångest och kraftig ilska. Inte bra men jag har programmerats i åratal av fyllon och knarkare, inbrottstjuvar och annat elände. Nu när jag bor i relativt lugna kvarter sen några år så tycker jag att jag borde lugnat ned mig. Men det behövs bara en banal grillfest hos grannen och hjärtat skenar, kallsvetten bryter fram. "De ska inte bryta sig in hos dig, de ska bara grilla lite korv" försöker jag intala mig själv. Det funkar sällan. I tankarna far jag fram som Rambo och plöjer ned allt och alla. Men jag skulle vilja sitta med ett anteckningsblock istället, titta på gula citroner tvärs över gatan och känna mig tillfreds. Jag avundas dig lite men mest av allt glädjs jag med dig. Och du är skön att läsa som vanligt. Tack!
Soldansare sa…
Tack bästa Blå!
Ja, det är nog lite olika det där med hur man upplever ljud. Det beror på vilket läge man befinner sig i, som sagt, och vad man har med sig i bagaget. Jag är uppvuxen ute i skogen så egentligen borde jag väl uppfatta allt det där livet som ovant och skrämmande, eller också är det just för att jag är uppvuxen i skogen som jag är så tilltalad av allt detta liv.
Jag önskar dig i alla fall frid och ro och citroner.
skogsnuvan sa…
Så lyser citronerna. Så härligt det låter och svenska kyrkan är nog tråkigast som man kan tänka sig och inte bryter det ut några lovsånger här inte. Jag blir sällan irriterad på ljud för här hos mig finns det nog av tystnad och nu kan du tro att lommen och göken hoar och låter som mest när jag går ut i kvällen för att lyssna på tystnaden. Inte skulle det göra något om det var lite sång och motorbåtsljud och bilar men ack så tyst.

Populära inlägg