Rullande bord

En bit bort från vårt lägenhet i Palma ligger en japansk restaurang. Vi har ofta talat om att gå dit men det har inte blivit av. Orsaken till att det inte blivit av är att vi inte är särskilt förtjusta i japansk mat någon av oss. Orsaken till av vi ändå har talat om att gå dit är att det är buffé, och att buffén kommer åkande på ett löpande band där det bara är att plocka åt sig det man vill ha av det som far förbi. Jag har aldrig varit på en restaurang där maten kommer farande på löpande band och därför hamnade vi till slut här i alla fall.

Vi blir anvisade ett bord i övre änden av bandet av den uttråkade personalen. Den, personalen alltså, ser lika uttråkad ut när den frågar vad vi vill dricka. Faktum är att personalen inte ler mot oss en enda gång förrän vi lämnar restaurangen. Jag vet inte riktigt hur det ska tolkas.
   Hur som helst får jag snart annat än bemötandet att tänka på. Det är lite stressande att se all den där maten fara förbi. Tänk om jag inte hinner få tag i något, jag har ju aldrig varit särskilt framfusig. Tänk om jag lyckas riva ner en massa tallrikar bara för att jag är för långsam.
    För att övervinna rädslan kastar jag mig över första bästa tallrik. Det visar sig vara laxsushi som inte smakar någonting. Jag är som sagt inte någon större älskare av det japanska köket.

Det blir den mest intensiva middag jag någonsin har ätit. Jag stirrar som förhäxad på tallrikarna som far förbi för att inte missa något. Jag hinner inte dricka av vinet. Jag hinner inte prata med P. Jag är totalt uppe i varv. Problemet med det här systemet är ju att man inte kan vara säker på att få det man vill ha. Efter att ha gått miste om räkchips, ingen av de tre tallrikarna som personalen satte ut på bandet blev kvar fram till vårt bord, nästan sliter jag tallrikar ur händerna på dem när de kommer med maten. ,När jag någon gång hinner titta på P ser jag att han sitter och stirrar på tallrikarna han också.
"Undrar vad det där är" säger han och pekar på en tallrik.
"Vill du ha den!" skriker jag upphetsat redo att kasta mig fram för att fånga den innan den försvunnit bort.
"Nej, nej, jag bara undrade vad det var."
Jag plockar maniskt tallrik efter tallrik, tills jag till slut ryckt en tallrik stekt ris från servitrisen, med en portion som är betydligt större än vad jag hade tänkt.
   Tre tallrikar tiramisu snurrar runt länge och väl på bandet och jag tänker att en sådan där ska jag ta till efterrätt sedan, men när det börjar blir dags för efterrätt har de naturligtvis försvunnit. Jag plockar istället åt mig ett fruktspett och en melontallrik. När jag är klar med dessa och bestämt mig för att inte äta en bit till sätts tre tallrikar tiramisu ut på bandet.
"Jäklar!"
Men nu har jag ju bestämt att jag inte ska äta något mer. Jag sitter länge och tittar ömsom på P som mumsar i sig en av de tre tiramisubitarna, ömsom på den bit som blivit kvar och snurrar runt på bandet. Till slut ger jag upp och hugger den när den kommer förbi för tredje gången.

När den plötsligt så glada personalen vinkat av oss och vi kommit ut på gatan är jag yr i huvudet, lätt vindögd och proppmätt. Jag är inte säker på att jag tänker göra om det där restaurangbesöket.