Fast det här måste sägas ändå

Det finns en bild som alla har sett idag. Den på den döde pojken i vattenbrynet; Aylan, som bara blev 3 år. Alla skriver om den, alla kommenterar den, det ritas teckningar.

Kanske kan man kan tycka att det är märkligt att en bild på en enda död pojke upprör så, när vi vet att oräkneliga barn dör i flykt från krig, svält och fattigdom. Men alla de där siffrorna, och vad de innebär, går inte riktigt att ta in när man befinner sig på tryggt avstånd. Jag kan det i alla fall inte.
När jag läser om ett människoöde som slutade i Auschwitz drabbas jag intensivare av vad Förintelsen var än när jag ser bilderna med högar av lik. Jag är helt enkelt inte kapabel att ta in denna mängd av vidrighet.

Jag tror att fler är som jag. Vi är många som lever förskonade från detta, som lever relativt goda, fridsamma liv och för oss är detta rent overkligt. Därför är den där bilden på pojken i vattenbrynet viktig. Den får oss att inse att det overkliga är verkligt. Det händer i samma värld som vi befinner oss i med våra vardagsproblem: morgontröttheten och den regniga sommaren. Man vaknar till.

Och sen då?