Italienska skor
Var det föraning, jag vet inte. Men plötsligt fick jag en intensiv längtan efter Italienska skor av Henning Mankell; ljudboken, eminent inläst av Philip Sandén. Det är i Palma och jag skriver upp det i anteckningsboken, i listan över vad jag ska göra när jag kommer hem. Jag har alltid en sådan lista. Den liknar listan över nyårslöften som jag brukar tota ihop i december. De brukar vara ganska brokiga listor, som rymmer allt från att gå ned i vikt till att hitta en speciell bok via ett löfte att njuta mer av detaljerna i vardagen. En del punkter på de där listorna är lättare att uppfylla än andra.
Alltså hade jag precis packat in Italienska skor på mp3-spelaren (jag kör fortfarande med sådan) men inte hunnit börja lyssna på den. Och så dör Henning Mankell.
Jag minns inte riktigt hur Italienska skor kom in i mitt liv, plötsligt fanns den bara hemma. Kurt Wallander-böckerna har jag aldrig riktigt stått ut med och därför hade jag inte några större förväntningar på de italienska skorna så det blev en positiv chock. Det är en sådan bok som jag önskar att jag hade skrivit själv. Till och med baksidestexten är bra och det brukar de ju sällan vara:
En man kliver upp ur en vak och ser en kvinna med rullator på isen.
Vem kastar sig inte över en sådan bok för att få veta vad som ska hända.
Tack Mankell för de italienska skorna.
Alltså hade jag precis packat in Italienska skor på mp3-spelaren (jag kör fortfarande med sådan) men inte hunnit börja lyssna på den. Och så dör Henning Mankell.
Jag minns inte riktigt hur Italienska skor kom in i mitt liv, plötsligt fanns den bara hemma. Kurt Wallander-böckerna har jag aldrig riktigt stått ut med och därför hade jag inte några större förväntningar på de italienska skorna så det blev en positiv chock. Det är en sådan bok som jag önskar att jag hade skrivit själv. Till och med baksidestexten är bra och det brukar de ju sällan vara:
En man kliver upp ur en vak och ser en kvinna med rullator på isen.
Vem kastar sig inte över en sådan bok för att få veta vad som ska hända.
Tack Mankell för de italienska skorna.
Kommentarer
Iaf.
Mankell har varit hemma hos mig en gång (skulle intervjua honom för en tidskrift som heter Femina). Då bad jag honom signera en bok jag hade hemma (den enda som jag har läst, tror jag). Hette nåt med nån leopard. Det var alltså inte min, utan en pocket jag hade köpt till Per, som jag var ihop med då. Fast jag hade inte köpt den just då, utan flera år tidigare.
(Jag har sjukt bra minne. Vad nu det ska vara bra för ... men tyckte att dessa associationer faktiskt passar just som kommentar till det här inlägget.)
PS. Så jag antar att just den signerade pocketen numera bor i en bokhylla Hovås.
Det passade ju alldeles utmärkt här! Avundsjuk på ditt goda minne, dock. :)