Sanningen om demens?

Julaftonens besök hos min farmor fick mig att undra om demens inte bara är en dörr som öppnats in i ett parallellt universum. Att gränsvakten mellan det där som vi tillåter oss att ta in och det där som vi stängt av har gått och fikat och den förment kallade demente har smitit över för att se hur det ser ut i grannlandet.
   För inte kan det handla om förvirring när beskeden om sakernas tillstånd i det där grannlandet är så självklara och bestämda? I samtal om tre personer som från min utsiktspunkt alla är lika döda avfärdar min farmor direkt två av dem med orden "Han finns inte" och när jag fråga om den tredje verkligen finns blir svaret tveklöst: "Ja, han har kommit nu."
   Det känns uppenbart att det är min farmor som vet någonting som jag inte greppar. Att det är min hjärna som är begränsad, delvis avstängd och den del som ändå är i funktion är försedd med ordentliga fack där inget som ska ligga i det blå facket tar sig in i det röda. Det där intvingandet av tillvaron i uppmärkta fack som förminskar hela detta stora fantastiska till den där leksaksburken; runda bollar i det runda hålet, fyrkanterna i det fyrkantiga.
   Julaftonens besök hos min farmor fick mig att undra om det inte är jag som förlorar något.

Samtidigt är det ju oundvikligt. Man slår inte ut några väggar i leksaksburken utan att tappa fotfästet i Verkligheten. Och skulle vi alla förlora fotfästet skulle vi ofrånkomligen svälta ihjäl. Få vagabonder i parallella universum ägnar sig åt framställning av föda men de äter gärna. Leksaksburken är nödvändig, både verktyg och krycka. Precis som språket.
   Men någon gång kan man väl låta en blå kula leta sig in till de röda?

Detta är för övrigt mitt tusende inlägg på den hör bloggen. Det är roligt att i detta hylla farmor. Jag hade gärna hört vad hon hade haft att säga om internet. Att jag påstod att jag hade en kamera i telefonen avfärdade hon med ett av sina karaktäristiska skallande gapskratt. Och visst är det vansinnigt.