Solen och surkärringen
Så har snart januari 2016 gått in i förflutenheten. Dess sista vecka har jag suttit och svettats på vår balkong i Palma de Mallorca och sett hur man har plockade bort julbelysningen borta på placa Gomila. När solen låg på, kämpade sig Sverige-termometern på väggen upp till 23 grader. Sverige-termometern är en omålad bräda som är utskuren i form av Sverige. Den är ett minne från den tidigare hyresgästen och trots att den kanske inte är så vacker vägrar jag att göra mig av med den. Den hör hemma här.
Det är nog första gången jag sitter och svettas på en balkong i januari och jag låter tankar om hudcancer och grön starr komma och fara och vänder ansiktet mot solen.
"Det här ska jag ta med mig hem", tänker jag. "Det här ska jag leva på tills det blir vår hemma."
Och så gör jag inte det.
Det där ljusa, lyckliga och solstinna fladdrar bort i vinddraget så snart planet lyfter från Palma flygplats i lördags eftermiddag och istället kommer en riktigt otäck och otacksam surkärring farande och sätter sig någonstans i bihålorna bakom näsan på mig. Det känns i alla fall som om det är där hon sitter.
Det är en riktigt vidrig kvinna som på söndagsmorgonen drar på sig mina kläder och går till närbutiken för att köpa frukost. Bara det här med mina kläder är något som får henne att snörpa på munnen. Att behöva dra på sig en jäkla täckjacka och mössa ned över öronen som något annat grottdjur när man har travat runt i stickad tröja och gymnastikskor en hel vecka. Grått och fult är det i det här landet också.
I fruktdisken går hon riktigt igång när hon köper apelsiner, för inte är det några apelsiner som ens påminner om apelsinerna på Mallorca, apelsinernas hemland. Hon står där och muttrar landsförrädiska fraser och jag börjar faktiskt bli lite irriterad på henne. Jag säger åt henne att hon har fått en vecka i vårsolen i januari och det ska hon vara tacksam för och inte stå här och gnälla. Jag berättar för henne hur många som genomgår en helvetes resa för att komma till det här landet som hon kallar för ett grått kallhål, och om det inte passar så kan hon packa sig iväg och lämna sin plats till förfogande. Jag berättar för henne att det är betydligt enklare för mig att flytta till Spanien och börja jobba där, bara för att jag känner för det, än för någon som är hotad till livet i sitt hemland att över huvud taget ta sig över gränsen hit. Och om inte den där surkärringen tycker att det är helt uppåt väggarna så ska hon ta och skärpa sig och gå hem och ta en Alvedon. Men hon låter sig inte bekomma utan muttrar över att kassapersonalen bara hälsar ytterst motvilligt på henne och inte säger vare sig tack eller var så god. Undra på det inför denna skräckinjagande surkärring, tänker jag.
För att riktigt klämma till henne ger jag växelpengarna till tiggaren som sitter utanför butiken. Han bugar sig översvallande för de där sju kronorna och det får mig att må direkt illa. Man kunde ju sitta här också dag ut och dag in, i hopkrupen i regn och snö och aldrig se skymten av Mallorcasol eller ens en riktig frukost.
Nu får det vara nog, slutgnällt, den där surkärringen vill jag inte se i spegeln när jag kommer hem. Jag fräser bestämt ut henne ur näsan och lutar henne mot en trasig stupränna. Där kan hon stå och frysa fast medan jag går hem och skärper mig och tar en Alvedon.
Det är nog första gången jag sitter och svettas på en balkong i januari och jag låter tankar om hudcancer och grön starr komma och fara och vänder ansiktet mot solen.
"Det här ska jag ta med mig hem", tänker jag. "Det här ska jag leva på tills det blir vår hemma."
Och så gör jag inte det.
Det där ljusa, lyckliga och solstinna fladdrar bort i vinddraget så snart planet lyfter från Palma flygplats i lördags eftermiddag och istället kommer en riktigt otäck och otacksam surkärring farande och sätter sig någonstans i bihålorna bakom näsan på mig. Det känns i alla fall som om det är där hon sitter.
Det är en riktigt vidrig kvinna som på söndagsmorgonen drar på sig mina kläder och går till närbutiken för att köpa frukost. Bara det här med mina kläder är något som får henne att snörpa på munnen. Att behöva dra på sig en jäkla täckjacka och mössa ned över öronen som något annat grottdjur när man har travat runt i stickad tröja och gymnastikskor en hel vecka. Grått och fult är det i det här landet också.
I fruktdisken går hon riktigt igång när hon köper apelsiner, för inte är det några apelsiner som ens påminner om apelsinerna på Mallorca, apelsinernas hemland. Hon står där och muttrar landsförrädiska fraser och jag börjar faktiskt bli lite irriterad på henne. Jag säger åt henne att hon har fått en vecka i vårsolen i januari och det ska hon vara tacksam för och inte stå här och gnälla. Jag berättar för henne hur många som genomgår en helvetes resa för att komma till det här landet som hon kallar för ett grått kallhål, och om det inte passar så kan hon packa sig iväg och lämna sin plats till förfogande. Jag berättar för henne att det är betydligt enklare för mig att flytta till Spanien och börja jobba där, bara för att jag känner för det, än för någon som är hotad till livet i sitt hemland att över huvud taget ta sig över gränsen hit. Och om inte den där surkärringen tycker att det är helt uppåt väggarna så ska hon ta och skärpa sig och gå hem och ta en Alvedon. Men hon låter sig inte bekomma utan muttrar över att kassapersonalen bara hälsar ytterst motvilligt på henne och inte säger vare sig tack eller var så god. Undra på det inför denna skräckinjagande surkärring, tänker jag.
För att riktigt klämma till henne ger jag växelpengarna till tiggaren som sitter utanför butiken. Han bugar sig översvallande för de där sju kronorna och det får mig att må direkt illa. Man kunde ju sitta här också dag ut och dag in, i hopkrupen i regn och snö och aldrig se skymten av Mallorcasol eller ens en riktig frukost.
Nu får det vara nog, slutgnällt, den där surkärringen vill jag inte se i spegeln när jag kommer hem. Jag fräser bestämt ut henne ur näsan och lutar henne mot en trasig stupränna. Där kan hon stå och frysa fast medan jag går hem och skärper mig och tar en Alvedon.
Kommentarer
Kram
Kram