Med solsken i blick

Länge tänkte jag att det kanske räckte om jag putsade glasögonen lite oftare. Men till slut blev jag ju tvungen att se sanningen i vitögat (Så gott mina närsynta ögon nu förmådde)
Det var dags att beställa tid hos optikern, trots allt.
Jag känner mig faktiskt lite lurad.
Så fort jag fick mina första glasögon när jag var tolv började äldre släktingar berätta för mig att sen, när jag blev 40, då skulle den där närsyntheten gå tillbaka och då skulle jag inte behöva några glasögon längre.
Att säga åt en tolvåring att vänta på något som ska inträffa när hon blir 40 är som att be henne vänta på något som ska inträffa efter hennes död.
Men nu är jag alltså där. Och istället för att med knivskarp, glasögonlös blick spana mot horisonten har jag i dagarna hämtat ut ett par nya starkare glasögon eftersom jag helt enkelt är ännu närsyntare än innan jag var 40.
Som om det inte räckte med det, har det med åren dessutom tillstött andra problem med synen, vilket medfört att min, möjligen galne, optiker har gjort ett specialbygge som kostar massor med pengar.
Så när jag kliver ut från hans mottagning känner jag mig inte bara lurad utan också pank.
Så mycket var de äldre generationernas visdom alltså värd.