Eld och klorofyl

I år är det 10 år sedan jag gav mig ut i bloggvärlden och detta "firar" jag med att varje månad lägga ut ett inlägg från det första bloggåret. Majmånads inlägg handlar om Valborgsmässoafton 2007:

Den stora brasturnén

Förra året startade vi en tradition. En tradition som bestod i att åka runt i staden på valborgskvällen och se så många brasor som möjligt. För att en tradition ska vara värd namnet bör den upprätthållas, åtminstone två år i rad, så vi begav oss alltså ut i går kväIl igen. Men i år gick det inte riktigt som vi tänkt oss.
Den första brasan hade de inte hunnit tända än när vi kom dit. Den andra hade brunnit ned. Den tredje - fjolårets största och den vi betraktade som vårt säkraste kort - var inställd. Den fjärde vsade sig vid närmare påseende vara en barnkarusell. Vid det laget började vi misströsta men så, till sist: Den femte, som tändes i samma ögonblick som vi rundade barnkarusellen, till tonerna av en rundgångstjutande inspelning av Sköna maj.Äntligen! Våren är här!

I år, 2017, besökte vi bara två brasor. Men på vägen mellan dem åkte vi förbi två privatbrasor, så egentligen kan man väl säga fyra. Vid den första brasan fanns en manskör men eftersom man hade glömt att sätta på mikrofonerna gick det inte att höra över brasdån och barnskrik om de verkligen sjöng något om att vintern hade rasat. Vid den andra brasan fick vi sjunga själva.
Min vårfavorit Under rönn och syren sjöng vi inte, så den får jag spela här.

       

Jag har inte gått i några demonstrationståg idag. Istället har jag tillbringat fyra timmar ute i det vidunderligt vackra grönområdet i utkanten av vår stad. Härute finns så mycket energi att hämta att hela luften vibrerar av den. Klorofyllen pumpar i ådrorna. Jag vill inte prata politik idag, jag vill, för att använda Bob Hanssons ord, smeka jorden, och be den hålla ut  Jag lägger min handflata mot jorden och lovar den att aldrig, aldrig, aldrig, göra slut.