fredag, maj 05, 2017

Har ni köpt åror någon gång?

"Har du aldrig köpt åror!"

Jag berättar traumatiska barndomsminnen för P som ser fullständigt oförstående ut. För att verkligen tydliggöra vad det är jag talar om googlar jag efter bilder men finner inget. Inte ens Wikipedia har en artikel om "åror". De moderna kunskapskällorna sviker och jag inser att det är på mig det hänger om delar av vårt kulturarv inte ska gå för alltid förlorat. Alltså:

När jag var barn släpade mina föräldrar med mig på olika tillställningar av typen Valborgsmäss-"revyer", Luciafester, midsommarfester, missionsauktioner och dylikt. Ett viktigt inslag under sådana festligheter var Årorna.
   Åror var (är kanske?) remsor i grovt papper, cirka 10 centimeter långa och 2, 5 centimeter breda. De tjänade som ett slags lottsedlar med flera vinstchanser. På varje "åra" stod ett antal nummer, fyrsiffriga nummer i en nummerföljd. Oftast fanns det också flera olika årgångar: Röd årgång, svart, blå, grön, beroende på vilken färg siffrorna var skrivna med.
   Framme vid scenen var de olika vinstgrupperna framdukade på ett långbord. Vinsterna i röd , svart, blå och grön årgång.  Mellan de olika inslagen (syföreningens kör, dragspelande gubbe från trakten, skolbarnens sketch, kaffedrickning och babbel med bulle, sockerkaka och tre småkakor till paketpris) var det dragning på årorna. Konferenciern, en lokal eldsjäl ropade i mikrofonen att nu var det dragning på röda åror, dragning på rööööda åror. Skulle Hulda, som hade bakat alla kakorna, kanske dra numret den här gången. Hulda klev upp på scenen och drog en lapp ur en bunke. Det blev nummer 1243. Den som hade 1243 rööööd årgång fick stövla fram och välja en vinst ur den rööööda vinstgruppen på långbordet. Ibland när det var riktigt festligt var det dragning på SAMTLIGA ÅROR! samtidigt. Då fick alla som hade 1243, oavsett om det var röd, svart, blå eller grön årgång gå fram och hämta en vinst från respektive vinstgrupp.
  Vid kvällens slut samlades årorna in och användes igen på nästa missionsauktion.

Det finns en gräns för hur länge man orkar intressera sig för de olika inslagen på en missionsauktion. Den här gränsen nås vid olika tidpunkter beroende på om man är vuxen eller barn . Under inslaget "babbel med bulle" blir dessa diskrepanser särskilt tydliga. Det finns ingen hejd på vad mycket ointressanta saker vuxna har att säga till varandra.
    Och jämt när jag föreslog mina föräldrar att vi skulle be ge oss hemåt så kom dessa åror emellan.
Det hade ju inte varit dragning på de grööööna årorna ännu, vi var ju tvungna att vänta tills det hade varit dragning på de gröööna årorna.
    I början av de här tillställningarna, när föreningstanterna gick runt och sålde åror, kunde jag ibland föreslå mina föräldrar att de inte skulle köpa så många åror, så att vi kunde åka hem när vi ville. Detta briljanta förslag möttes bara av spefullt litet skratt. Så där som vuxna skrattar åt barn, som om de vore små lustiga clowner som springer omkring och berättade dåliga vitsar som alla redan hört. Själv tyckte jag det var obegripligt att mina föräldrar var sådana idioter att de tänkte göra samma fel igen och se till att vi blev fast här i en evighet ännu en gång. Det skulle dröja flera år innan jag förstod att mina föräldrar inte tyckte att det var lika outhärdligt att sitta och vänta på dragning på gröööööna åror som jag gjorde. För det var ju inget att vänta på. Det var ju bara skit att vinna.
   Jag vann en gång när det var dragning på samtliga åror. Jag valde en sockerkaksform ur vilken-färg-det-nu-var på min vinstgrupp. De vuxna berömda mig mycket för mitt val. Så förståndigt. Den kunde jag ha när jag flyttade hemifrån när jag blev stor. Jag hade bara valt det minst trista priset bland det i mitt tycke värdelösa skräp som erbjöds (hemvirkade smådukar en masse och prydnadsfigurer).
   Nå, jag har den kvar i alla fall, den där sockerkaksformen. Kanske har jag använt den sammanlagt tio gånger i mitt vuxna liv. Men några år har jag aldrig köpt sen jag "blev stor".



1 kommentar:

skogsnuvan sa...

Det var en berättelse det. Här hade man lotter istället men det var ungefär samma. Minns att jag vann en bricka i teak en gång när jag var liten och den har jag haft kvar hela livet. Till sist blev den botten till ett hemmagjort stall för jesusfigurer. Det är det enda sånt jag minns att jag vann. Till skillnad från dig så älskade jag att gå på sådana tillställningar och det var roligt att gå på auktion och framför allt om man fick följa med på dans. Det älskade jag. Berodde kanske på att vi bodde rätt ensligt i skogen så det var kul att komma ut bland folk.