Arto Paasilinna är död

Min stora idol Bodil Malmsten hade ingenting till övers för skrönor. Därför erkänner jag en aning skamset att jag är barnsligt förtjust i dem, och i berättelser som inte är så förbaskat realistiska.. Men det ska å andra sidan inte vara så förbaskat orealistiska heller. En hälsosamt lagom galenskap är alltså vad jag vill ha. När marsmänniskor landar på torget i Säffle är jag inte längre med. En sådan bok skulle jag kasta ifrån mig med en föraktfull fnysning. Orimligheter!

Jag älskar Arto Paasilinnas mustiga, huvudlösa berättelser men ibland tenderar även han att gå över gränsen. Till exempel har jag svårt för boken, som jag förövrigt tappat namnet på, där huvudpersonen har en björn som tycker om att stryka hans kläder. Ni hör ju själva, en björn som stryker. Orimligt.

Mina Pasilinna favoriter är istället Milda makter, där Gud tar ett sabbatsår och kallar in Tornkransförare Birger Ryynänen som vikarie och Kollektivt självmord där ett gäng självmördare slår sig samman för att åka på sällskapsresa till Nordkap, i akt och mening att där köra sin buss över klippan och begå sina självmord tillsammans.

Att jag tycker att det är mindre orimligt med en kranförare som ställföreträdande gud än en björn som stryker kan säkert analyseras. Men det tänker jag låta bli.