De hemliga agenterna Böckernas beskyddare

- Det här stället är ett mysterium, Julián. En helgedom. Varje bok, varje volym du ser här är besjälad. Besjälad av den som en gång skrev boken, av alla dem som har läst den, levt sig in i den och drömt om den. För varje gång en bok byter ägare, för varje gång en ny läsare låter sin blick glida över dess sidor, växer sig bokens själ allt starkare. [...] När ett bibliotek läggs ner, när en bokhandel slår igen, när böcker faller i glömska, då träder vi, böckernas beskyddare, in och ser till att de hamnar där. Böckerna som ingen längre minns, böcker som har gått vilse i tiden, de lever här i väntan på att en dag få hamna i händerna på en ny läsare, en ny själ. 

Det är herr Sempere som introducerar sin son Juliàn för De Bortglömda Böckernas Gravkammare i Barcelonas mystiska inre, i min favoritbok Vindens skugga.

Vanliga bilder av paradiset på jorden är en folktom sandstrand vid ett oändligt klarblått hav och en hängmatta mellan två palmer. För mig är det bilden av De Bortglömda Böckernas Gravkammare, de vindlande uppåtstigande labyrinterna av bokhyllor och boktravar. Och att det finns en plats för de här ur biblioteken bortgallrade böckerna.

Jag läser på vårt biblioteks hemsida om det stundade kulturkvartersbygget som jag ondgjorde mig över tidigare. Det påstods ju att man mer eller mindre skulle utplåna bibliotekets magasin i och med bygget i fråga. Nu påstår man på bibliotekets hemsida att man förvisso inte ska ha någon källare men att det ändå ska finnas plats för lika mycket böcker som tidigare. I två rader andas jag ut, tills jag fortsätter ner i texten och får läsa att naturligtvis gallrar man i biblioteket enligt ett visst system, för att få plats med fler böcker. Och att man bränner böcker stämmer, eftersom hela böcker inte får slängas i återvinningen och man inte hinner att ombesörja försälning av de gallrade böckerna. Kallsvetten börjar rinna efter ryggen igen.
Något possitivt får jag i alla fall ut av texten på bibliotekets hemsida. Att den finns där tyder på att vi är flera som får panik av det här, det finns flera böckernas beskyddare.

Eftersom jag inte känner till någon De Bortglömda Böckernas Gravkammare i min stad har jag börjat förvandla min egen lägenhet till en sådan. Det har fått mig att bli något mer förstående för det här med gallrande. Här finns boklabyrinter av Barcelona-karaktär men inget Barcelona, om jag uttrycker mig så. Men hur ska förmå sig att gallra? Det kan ju komma en tid när man behöver tre gamla biografier över Greta Garbo, Hjärter Dam av Susan Richards Shreve och Bort med puffran, kvinna! av Richard Powell. Att man inte gallrar bort en bok med titeln Bort med puffran, kvinna! säger sig naturligtvis själv i och för sig.

I helgen har jag tillbringat mycket tid i det närmaste ett De Bortglömda Böckernas Gravkammare man kan komma i det här landet (förutom min lägenhet, då): Bokgalleriet i Norrköping, en underbar värld med vindlingar, gångar och källarvalv fulla med böcker och personal som har stenkoll på var allt står. Paradiset, som sagt. Min hängmatta mellan palmerna.
   Bland hyllorna här möter jag andra kufar av samma slag som jag själv. Till skillnad från hur det går till i vanliga bokhandlar, i den mån de fortfarande finns, så hälsar vi på varandra här med korta nickar och framviskande "hej". Som en kod. Vi känner ju igen varandra och vet vilka vi är: ett slags hemliga agenter för samma organisation, som tysta bär bortglömda gamla böcker i bruna papperspåsar mellan olika fristäder som belamrade lägenheter och andra antikvariat; Böckernas Beskyddare.


Kommentarer

skogsnuvan sa…
Ja du det här med böcker är ju lite besvärligt. Mina bokhyllor är knökfyllda så dom dignar och jag har inte samvete att slänga några. Ingen loppis tar emot böcker längre tyvärr. Nere på Håsjögården har vi en hylla där man kan hämta böcker och lämna böcker och det kan ju vara bra ibland när man har alldeles för mycket och man kanske ibland är helt utan att läsa.

Populära inlägg