Från mina sinnen

Det har länge varit fel på kodlåset till en grind i huset där jag bor. Låset lyser glatt grönt när man trycker koden men grinden förblir låst. Man behöver nyckel för att komma in och ut.

Här om dagen när jag just har konstaterat att felet kvarstod, låst upp med nyckel och var på väg genom grinden möttes jag av en gubbe (ja, det är faktiskt just en gubbe).

"Nu är det lagat!" säger han glatt och nickar mot låset.
"Nej", säger jag. "Jag kommer fortfarande inte in utan nyckel."
"Jo, men nu är det lagat."
"Fast jag kommer ju precis genom grinden och jag kom inte in med kodlåset."
"Ja, men nu är det lagat. De har bytt ut det här och det här och...

Plötsligt blir jag osäker. Kanske är det inte låset det är fel på. Det kanske är mig. Kanske gjorde jag något fel när jag tryckte in koden. Trots att låset lyste grönt som om det var öppet. Kanske tryckte jag ned handtaget på fel sätt. Kanske är jag inte vid mina sinnens fulla bruk.

"Jaa.." säger jag till gubben. "Jag kanske får ta i lite bättre nästa gång."
"Ja-a" bekräftar han glatt. "För nu är det lagat."

Jag lommar därifrån och undrar vad det är som är fel.
På gubbar som måste veta bättre trots att det är fullständigt uppenbart att någon annan gör det.
På mig själv som låter dem få rätt trots att de har fel och låter dem få mig att tvivla på mitt eget förstånd.

Morgonen därpå ser jag min närmsta granne bli tvungen att ta upp nyckeln för att ta sig ut genom grinden. Han är också gubbe och jag undrar vad han hade sagt till den första gubben om han skulle ha haft samma konversation som jag. Det är jag emellertid inte alls säker på att han skulle ha haft.. Hade gubbe ett mött min granngubbe istället för mig där i grinden är det mycket möjligt att han hade kommit fram till att låset fortfarande var trasigt.

Min betydligt trevligare vän Trädgubben