Om hårets färger
Ett trivialt inlägg om...ja, hårets färger, ett slags årstidsväxlingar
Från den tidigare oron för världsläget kastar vi oss tvärt tillbaka till en dag i september när P och jag gick i gränderna i Sevilla. Plötsligt tvärstannar han och stirrar på mig som om jag har svåra utslag i ansiktet eller ohyra i håret. Han gräver med fingrarna i huvudet på mig och rycker till:
"Har du sett!!"
"Har du sett!!"
"Va?" Jag kisar närsynt på det han anser att han håller mellan tummen och pekfingret.
"Ett grått hårstrå!!"
Så har vi alltså kommit dit hän.
I tonåren tyckte jag att jag hade ett väldigt tråkigt, råttfärgat hår men det var väl egentligen brunt. Jag drömde i alla fall om att ha långt, tjockt, rött hår, gärna med lite självfall. Av någon anledning ansåg jag vid den här tiden i livet att det var direkt farligt att färga håret.. Jag kan inte riktigt förklara det där men det hade inte något med allergier att göra, snarare handlade det om att jag var mer bekymrad över den stundande döden i tonåren än vad jag är nu i medelåldern, och det gör ju inte det hela begripligare.
Till slut lät jag i alla fall min kompis hjälpa mig att färga håret. I en kvarts nyans mörkare brunt än min naturliga färg. Det var lite mindre av en nära-döden-upplevelse på det sättet. Jag tyckte att det var en jättegrej men ingen annan märkte något över huvud taget.
Med åren blev jag allt modigare och till slut släppte jag äntligen in hennan i mitt liv. Drömmen blev sann, åtminstone så till vida att jag blev rödhårig om än inte självlockig. Så blev hennan förbjuden utan att jag fruktat för livet en enda gång i dess närhet och jag gick raskt över till andra preparat. Att jag skulle ha min vanliga hårfärg var nu lika otänkbart som det en gång var att färga bort den. Ett tag hade jag till och med blekta slingor i det röda och såg ut som om jag hade påskfjädrar i håret.
Men efter att jag fyllt 40 var den där rödhåriga perioden plötsligt slut.
"Det vore ju kul och se hur min egen hårfärg faktiskt ser ut innan jag blir helt gråhårig." tänkte jag som om döden plötsligt knackade på dörren igen så här vid inträdet i medelåldern.
Till min stora förvåning hade håret under all den där röda färgen inte grånat utan snarare mörknat till någon chokladaktig nyans. Så nu vid 44 år ålder är jag äntligen nöjd med min egen hårfärg. Tänk att det ska ta sådan tid.
Det gråa håret lämnade jag kvar på Sevillas kullerstenar utan att sörja nämnvärt. Det kommer säkert flera.
Till slut lät jag i alla fall min kompis hjälpa mig att färga håret. I en kvarts nyans mörkare brunt än min naturliga färg. Det var lite mindre av en nära-döden-upplevelse på det sättet. Jag tyckte att det var en jättegrej men ingen annan märkte något över huvud taget.
Med åren blev jag allt modigare och till slut släppte jag äntligen in hennan i mitt liv. Drömmen blev sann, åtminstone så till vida att jag blev rödhårig om än inte självlockig. Så blev hennan förbjuden utan att jag fruktat för livet en enda gång i dess närhet och jag gick raskt över till andra preparat. Att jag skulle ha min vanliga hårfärg var nu lika otänkbart som det en gång var att färga bort den. Ett tag hade jag till och med blekta slingor i det röda och såg ut som om jag hade påskfjädrar i håret.
Men efter att jag fyllt 40 var den där rödhåriga perioden plötsligt slut.
"Det vore ju kul och se hur min egen hårfärg faktiskt ser ut innan jag blir helt gråhårig." tänkte jag som om döden plötsligt knackade på dörren igen så här vid inträdet i medelåldern.
Till min stora förvåning hade håret under all den där röda färgen inte grånat utan snarare mörknat till någon chokladaktig nyans. Så nu vid 44 år ålder är jag äntligen nöjd med min egen hårfärg. Tänk att det ska ta sådan tid.
Det gråa håret lämnade jag kvar på Sevillas kullerstenar utan att sörja nämnvärt. Det kommer säkert flera.
Kommentarer