När jag accepterar vem jag verkligen är

Nu är det bär- och svamptider. Folk är ute i "skog och mark" och plockar för fullt. Själv har jag inte plockat ett bär i en skog i vuxen ålder. Jo, kanske något enstaka som jag stoppat i munnen direkt. 

När jag var barn plockade vi tills skogen var tom. Nå, det kanske är en överdrift men inte mycket. Det var inte en dag man var ute i skogen och plockade en hink, det var flera dagar, flera hinkar.

Att plocka bär och svamp var inte ett nöje, åtminstone inte bara, det handlade om mat. Aldrig någonsin köpte vi kantareller eller blåbärssylt, lingonsylt, äppelmos, hallonsylt eller saft i affär. Vi tog fram ur frys och källarförråd. 

Som vi levde hemma när jag var barn, det är så vi borde leva nu för klimatets skull, tänker jag ibland. Mamma diskade plastpåsar och matrester åts upp till sista biten. Under tiden förvarades de i rostfria burkar och keramikskålar med ett fat stående ovanpå. Inga plastlådor. Inget släng. 

Men jag har som sagt inte varit ute i skogen för att plocka bär sedan jag var vuxen. När jag köpte min första burk äppelmos var det som att ha förvandlats till... någon sorts anarkist. 

Min pappa var skogsarbetare och visste massor med ställen långt in i skogarna. Att gå i skogen med honom var inte att gå på stigar, det var att braka in i skogen från någon obskyr skogsväg som man åkt på i timtal och hört hur växtligheten skrapade i underredet. Rakt in i växtligheten och sedan stolpa runt därinne i timmar, i timmar, kånkande på sin hink och sin bärplockare. Det var inte tal om att gå hem innan hinkarna var fulla. Ibland gick man hela den långa vägen tillbaka till bilen med en full hink för att hämta en ny tom. Dag efter dag tills skogen var tom. Jag tror att jag helt enkelt fick en bärplocknings överdos. 

Så bär plockar jag inte om somrarna. Jag tar inte vara på gudsgåvor, så som jag är fostrad. Men jag går långa promenader längst åar, i lummiga gröna områden och drar klorofyllen djupt ner i lungorna som en narkoman.