Att hälla färg över papper

 

Det var förra lördagen, innan kriget. Vi var äntligen på Sandgrund i Karlstad. Och det var fantastiskt. Det är något med Lars Lerins akvareller som göra att man liksom vill svepa in sig i dem, eller lösas upp och rinna in i all den där färgen. 

Det är också något som gör att man vill börja måla själv. 

"Egentligen borde man ju vara i en ateljé hela dagarna." säger jag till P. "Krypa på golvet och hälla färg över stora papper. Varför gör jag inte det?"

P tror att det har något med min ekonomi att göra. 

Nu finns det ju visserligen de som försörjer sig på att krypa på golvet och hälla färg över stora papper. Men jag är inte en sådan. 

När jag hade problem med ögonen och inte kunde läsa som jag ville, lyssnade jag på Madonna i päls av Sabahattin Alis.  Madonnan berättar att det enda hon tar på allvar här i livet är konsten. Det är därför hon försörjer sig på annat sätt. Då behöver hon inte kompromissa i sin målning. 

Just i det fallet kände jag mig en smula lik Madonnan i päls. Jag jobbar visserligen inte på en strippklubb och det finns annat i livet som jag också tar på allvar, men jag vill inte försörja mig på skrivandet. 

Hade jag haft försörjningen upphängd på vad jag skrev, hade jag inte skrivit en rad. Försörjningen hade legat som ett klippblock av ångest över allt vad hjärnverksamhet, skrivförmåga och uppfattning om alfabetet heter. 

Nu är det istället en fristad, där jag kan göra och vara precis vad jag vill. Inga tvång. Jag skulle till exempel kunna skriva att jag är en sådan som kryper runt på golvet och häller färg över stora papper. 

Även om det inte riktigt är samma sak som att faktiskt göra det.