Hur går det?

undrar min bloggvän Skogsnuvan. Hur går det med folket i ditt dockskåp och hur går det med din nya bok?

Om det tycker hon att jag ska skriva nu när det är tyst och tomt och jag inte hittar något att skriva om. Så då gör jag väl det, Skogsnuvan är en väldigt bra bloggvän. Hon krånglar inte till saker i onödan, så där som jag gör. Alltså:

Under vintern har jag möblerat om i mitt lilla skrivrum. Det blev fantastiskt bra om jag får säga det själv. Framför allt blev det praktiskt. Från att jag tidigare har varit tvungen att flytta på prylar och möbler och sladdar varje gång jag ska skriva ut något, ladda upp något, skriva något eller över huvud taget göra någonting, så kan jag nu bara... göra det. Det låter kanske som något självklart i ett arbetsrum, men för mig tog det några år att få till det.  Nu kan jag till och med ha ljus tända i mina ljuslyktor medan jag sitter i min gula fåtölj och skriver. 

När jag sitter i den där fåtöljen kan jag titta direkt på dockskåpet om jag vill. Och hur går det då för folket som bor därinne? Sanningen är att jag inte har en aning. Jag har nämligen inte vågat öppna dörrarna till skåpet på väldigt länge. Som jag skrivit tidigare är jag närmast lamslagen när det gäller dockskåpsinredning efter att tittat på alla miniatyrkonton på Instagram och sett vilka fantastiska skapelser folk gör. Jag skäms helt enkelt inför folket som bor där, tycker inte att jag duger. Kanske tycker de bara att det är skönt att jag lämnar dem ifred. 

 

När det gäller folket i min nya bok har jag bättre koll. De sitter just nu i en cirkel i ett av papper, böcker och porslinskatter belamrat vardagsrum och betraktar en karl som ser ut som en gammaldags bonde, som kryper omkring på golvet och försöker kicka igång en gammal dammig kassettbandspelare. En äldre herre som är med i det här gänget har jag varit dum nog att ge ett "arbetsnamn". Det ska man inte göra har jag märkt. Det är ett namn som egentligen inte alls passar in i sammanhanget men nu heter ju karln det och det går inte att ändra. Det är som om jag plötsligt skulle få för mig att byta namn till Frans-Otto (Det namn som jag skulle fått om jag varit pojke). Jag fick ändra hela hans bakgrund för att få honom att passa i hop med namnet. Hädanefter ska jag inte arbeta med arbetsnamn. 

Hur som helst så sitter den här gubben och tittar på bonden och hans kassettbandspelare och minns sina egna gamla kassettband med Wagner-musik. När den här lilla seansen är över ska han gå hem till sin pedantstädade lägenhet och leta efter dem. Han kommer inte att hitta dem, och det vet han egentligen redan eftersom han vet exakt vad som finns i varje låda och skåp i den där lägenheten, och några gamla kassettband kan han inte placera. Kanske kommer en av de äldre damerna i vars vardagsrum det just nu sitter introducera honom för Spotify så han kan möta sin Wagner på nytt. Jag tror nästan det. 

  Folket i boken är jag inte orolig för. De är på gång, de rör på sig. Inte för att varken de eller jag är helt på det klara vart de är på väg och varför. Eller om det någonsin kommer att bli en bok av det. Men de rör sig. Det är huvudsaken. 

Någon gång ska jag ta mig samman och få det att röra sig i dockskåpet också. Jag ska sluta titta på Instagramkonton och koncentrera mig på mig själv.  Någon gång ska jag öppna dörrarna och bara sitta här i min gula fåtölj och titta på vad jag gjort och vad som behövs göras och faktiskt ta lite beslut (som går att genomföra). Kanske ska jag lyssna på Wagner medan jag gör det.