Bourgognesyndromet?

Parissyndromet får mig att tänka på japanerna i Beaune, som jag skrev om i Att resa menhirer och riva tält  :

Denna junieftermiddag vimlar det av japanska turister inne på den offentliga toaletten vid saluhallen i Beaune.  De förstår inte riktigt hur det fungerar här och irrar vilset omkring med sina 50 centare i högsta hugg.

   Toalettvärdinnan tycker att vilsna japaner är idioter och det är inget hon bryr sig om att dölja.

   ”Automatique!” ryter hon otåligt till en kvinna som försöker sträcka fram sitt mynt mot henne.  Som det skulle förklara någonting.  Automatique är tydligen det franska ordet för att man måste stoppa in myntet i boxen på dörren för att komma in på toaletten.

   När de arma japanerna väl har kommit till handtvagningsprocessen har värdinnan imma på glasögonen och är rödflammig i ansiktet. Hon smäller till torkmaskinen så det ekar i kaklet, för att demonstrera var de ska torka sina våta händer.

   I denna stund förkroppsligar toalettvärdinnan i Beaune den där gamla fördomen om fransmän: att de är otrevliga och överlägsna mot utlänningar, och allmänt ointresserade av att kommunicera med dem.

I det här kapitlet skriver jag vidare om hur trevliga och hjälpsamma fransmän kan vara, men det var inte  någon av dem som mina japaner träffade. De hade alla goda skäl att känna av lite yrsel och hjärtklappning, det var nästan så att jag gjorde det själv inne på den där toaletten där toalettvärdinnans stress stod som kvävande ånga i luften. Kanske led hon av ett annat syndrom: överdos av japanska turister-syndromet. 

Nu ska jag sluta skriva om syndrom. Denna besatthet av detsamma börjar likna ett syndrom i sig.