Syndromen

Efter Stendahlsupplevelsen börjar jag efterforska andra syndrom som kan tänkas drabba mig. Det är ju alltid bra att vara förberedd. Jag vänder mig till Wikipedia i mitt sökande och hittar flera stycken att välja på, men faller pladask för Jerusalemsyndromet. Ska jag ge mig hän åt ett syndrom igen, så ska det bli detta. 

Jerusalemsyndromet drabbar omkring 20 personer per år. Det yttrar sig så att en person som reser till Jerusalem tror att hen är en biblisk person. Det vanliga är, enligt Wikipedia, inte att personen drabbas av syndromet medan hen befinner sig i Jerusalem, det vanliga är att man redan tror att man är en biblisk person och därför reser hit för att, så att säga, fullt leva ut sitt syndrom. 

Det framgår inte riktigt vad som gäller om man tror att man är en biblisk person men inte reser till Jerusalem. Är det ett annat syndrom man lider av då? Om man till exempel tror att man är Abraham men är nöjd med att hålla till i Säffle... 

Det vore också intressant att se någon statistik över vilka bibliska personer som är mest populära att vara. Jag gissar att Jesus toppar listan; mest credd, men vilket öde. Hur många Esau har det förekommit de senaste tio åren? Job, någon?

Nu ska man väl inte raljera kring de här syndromen Det är naturligtvis ett bekymmer för dem som drabbas och kanske än mer för deras anhöriga. Men Parissyndromet får mig ändå att skratta högt. 

Parissyndromet drabbar varje år omkring ett dussin japanska turister, främst kvinnliga japanska turister. Det är kvinnliga, japanska turister som får en svår chock när de istället för sin romantiska bild av Paris möter smutsiga gator och otrevlig servicepersonal. (Som man tydligen oundvikligen gör i Paris). Symtomen är de samma som i Stendahlsyndromet: hjärtklappning, yrsel och hallucinationer. 

Av någon anledning finner jag detta otroligt komiskt. En så ondsint människa är jag alltså.  Jag går så långt att jag till och med ifrågasätter att det här syndromet verkligen finns, men Wikipedia-artikeln har referenser till så väl The Guardian som Reuter, så då måste det ju vara riktigt? Och i så fall är det ju en veritabel tragedi. Det är nog roligare att tro att man är Johannes Döparen än att bli illa behandlad av elak servicepersonal i sina drömmars stad. 

Åtminstone innan man fått huvudet avhugget.