Glimmer

På julaftons förmiddag sitter vi i bilen på väg till min mamma och lyssnar på ett program i P1. Jag vet inte vad programmet heter men där är någon som pratar om Glimmer.

Att ägna sig åt Glimmer är både populärt (tydligen) och tillrådigt i denna onda och oroliga tid, när ingen vågar sätta upp långsiktiga mål och milstolpar att se fram emot. Världen kan mycket väl ha flugit i luften innan det är dags för de här stora drömmarna att slå in. 

Nej, Glimmer är vad som får oss att orka med livet nu för tiden. Glimmer är små ting att glädja sig åt, små kortsiktiga mål att se fram emot, som likt eldflugan plötsligt lyser upp mörkret och sedan försvinner, glimrar till.

Radioprataren ger några exempel på Glimmer och nämner då att ha betalat av studielånen som ett sådant litet kort glädjeämne. Det får mig att höja på ögonbrynen lite. Själv hade jag möjlighet att betala av mina studielån för något år sedan och nog kändes det mer som en milstolpe än som något som bara glimmade förbi som hastigast. Men vi är väl alla olika.

Glimmer har jag annars jobbat hårt med det senaste året, utan att veta att det var så det hette.  Mina Glimmer har varit en ny bok, en konsert med kammarorkestern, övningarna som gör att min musarm inte längre känns sönderslagen av ett baseballträ, besök på relaxavdelningen med goda vänner, resor till Mallorca och liknande.

Jag har inte tänkt på det här som Glimmer utan som de där karbinhakarna som bergsklättrare sätter fast sina säkerhetslinor i, de gör att vi hänger trygga i tillvaron.  Hakarna är viktigare än Milstolparna, tror jag. Även i bättre tider. Det är de små glädjeämnena som får oss att hitta mening med att klättra vidare, ta oss till morgondagen eller nästa vecka. Och det säger sig väl självt att det är roligare att lyssna på kammarmusik än att betala av studielånen.

Sen finns det ju friklättrare också. Men sådant har jag inga anlag för.