Cocktail, anyone?

Det verkar som detta att fylla femtio täppt till truten på mig ordentligt.  Har inte bloggat, knappt skrivit en rad på två veckor. Och nu sitter jag i en tågvagn med namnet Bo Setterlind och tänker på Sickan Carlsson, och trevar inom mig efter min röst. Och trevar efter energi, den har varit lite låg de sista dagarna. Kanske är det ett ålderstecken. Dessutom missade jag det tidigare tåget (som jag köpt biljett till) med ungefär tio steg. Det här tåget som jag sitter på nu dröjde däremot med att avgå i den minut jag hade behövt att det andra hade väntat in mig med för att jag skulle hinna med det. Om ni förstår vad jag menar.

Molotow, tänker jag. Men kommer på att det är Murphy jag menar. Murphys lag. Fast kanske är det Molotow jag menar, i alla fall. Son någon omvänd freudiansk felsägelse. 

Nä, jag tänker på Sickan istället. För länge sedan berättade en vän till mig att hon brukade låtsas att hon var Sickan Carlsson när hon skulle ta itu med något som kändes tungt. Som Sickan går allt med en sång och en dans. 

Ett bra tips, tyckte jag då och jag har anammat det ibland. Men jag tror att det fungerar bäst i korta stunder. Om man alltför ofta låtsas att man är Sickan Carlsson, utan att verkligen vara det, har man snart dragit på sig blödande magsår. Om man alltför länge kamouflerar sitt tungsinne med nästan överspänd glättighet kan gröngiftiga ångor börja pysa ut genom öronen. Och vad Sickan själv dolde bakom sin glittrande glädje, det vet vi ingenting om. Magsår syns inte på utsidan, säger jag med viss erfarenhet. 

Molotow glider det genom mitt huvud igen. Av någon anledning.