De fria fantasiernas rike

Jag har skrivit om det förr. Om mina besvär att skilja på verklighet och fiktion. 

När jag var i Barcelona, till exempel, strosade jag omkring i gränderna runt Ramblas yr av lycka över att gå där Daniel i Vindens skugga hade gått. Enda anledningen till att jag inte kan möta Karl-Oskar och Kristina från Wilhelm Mobergs Utvandrarna på gatan, är att de är sedan länge döda (de levde ju i mitten av 1800-talet) inte att de är uppdiktade.

Upptäckte häromdagen att det arbetar åt andra hållet också. I romanen jag skriver har jag haft en viss affär som finns i den så kallade verkligheten, som ett slags förebild till en affär i min påhittade värld. Häromdagen gick jag för första gången (faktiskt) in på affärens hemsida. Där upptäckte jag att den verkliga affären inte alls har samma öppettider som jag påstått att min affär har. Så ytterst besvärligt. Jag satt länge och försökte krångla min historia runt de nyupptäckta, verkliga öppettiderna. Av någon anledning kändes det nödvändigt att fantasi och verklighets överensstämde med varandra i just det här fallet. Till slut tog jag ett allvarligt snack med mig själv och påminde mig om att jag kan ha öppet precis när jag vill i min affär. Jag har ju faktiskt hittat på den. 

Av någon anledning hade jag inte alls samma problem med att hänga upp en stor jugendskylt med guden Neptuns huvud över ingången till min affär, trots att det inte hänger något som liknar detta över den verklig affären. 

Det här är inte ingången till affären ifråga, vare sig i verkligheten eller i fantasin. 
Inte är det Neptunus heller, men jugend är det. Och jag har skrivit det förut men sedan jugend har det bara gått utför i konst och arkitektur. Art deco, kan jag också fördra men sen...