Det innerliga läsandet

Vid kafébordet mitt emot mitt sitter en ung man och läser en bok som jag inte lyckas se titeln på.  Efter som jag alltid ser ut som någon som försöker se titeln på en bok någon läser utan att att det ska se ut som om jag försöker se titeln på boken någon läser,, när jag försöker se titeln på boken någon läser, så försöker jag inte se titeln på boken som mannen som sitter mitt emot mig, men vid ett annat bord, läser. 

Däremot kan jag inte undgå att se att han rör lite på läpparna när han läser. Och att han gungar lite lätt fram och tillbaka som för att ge lite extra eftertryck åt det han läser; han låter texten inta både kroppen och själen. Jag tycker om det, det känns som ett innerligt sätt att läsa. Som om man ger texten den betydelse den förtjänar. 

För att vara en som alltid läst mycket läser jag ganska långsamt. Det beror förmodligen på att jag läser för mig själv inne i huvudet. Jag hör en inre läsröst när jag läser en text och det gör att det tar lite längre tid. Ibland känner jag till och med hur tungan rör sig lite inne i munnen. Förr gjorde jag en del halvhjärtade försök att jobba bort det där, men nu låter jag det vara. (Så som jag låter så många andra egenheter vara, sedan jag fyllt 50) Varför måste det vara så bråttom jämt? Varför måste allt vara en tävling? Varför kan inte texten få ta sin tid, så att man verkligen hör den, känner den. 

Kanske ska jag också börja gunga lite medan jag läser.