Miraklet i anderna

Ligger i en stor, fluffig hästensäng på vårt luxuösa hotellrum i Köping och läser Miraklet i Anderna av Nando Parrado. Jag vet inte vad det är med mig. Varför läser jag, som avskyr kyla och snö, ständigt och jämt om äventyr och umbäranden i just denna typ av klimat? Kanske är det just därför jag läser, samma anledning som man ser skräckfilm. Jag kan ibland tycka att Nansen, André, Fränkel och Strindberg var rena idioter som frivilligt utsatte sig för det här. Det urugayanska rugbylaget som störtade i Anderna 1972 hade ju inte något val.

Nando Parrado, som skrivit boken, var med på planet, slogs medvetslös i kraschen men återuppstår, likt Jesus, på tredje dagen och blir tillslut den som, tillsammans med sin vän Roberto Canessa, tar sig ned för bergen och hämtar hjälp. Det låter som en riktigt Hollywood-vändning, men det var så det var, i verkligheten.

Första gången jag hörde talas om denna händelse var också genom "Hollywood"-varianten, filmen Alive med Ethan Hawke som Nando Parrado och det var en uppskakande filmupplevelse. Jag såg den på Snärkes Nation i Uppsala, där man hade gratis filmvisning om söndagarna. Det var en enkel projektor där man var tvungen att göra paus för att byta rulle mitt i filmen. Då kunde man gå och köpa sig en portion av den oerhört goda hallonpajen. När de bytte rulle i Alive köpte jag inte någon paj och det handlade inte om att jag mådde illa av de faktum att de åt kött från sina döda kamrater för att överleva utan att det, inför en sådan film, kändes så trivialt och lite oanständigt att sitta och äta hallonpaj.