Caurso

Jag gråter ganska sällan. Beror nog på något slags fel jag har. Är uppfostrad att "det spelar ingen roll bara man är glad." Men man kan ju inte skylla allt på sina föräldrar. Inte allt och inte hur länge som helst.

Men gråtar gör jag alltså inte särskilt ofta och aldrig på rätt plats. Aldrig på begravningar men alltid till Lilla Huset På Prärien.

Den här sången gråter jag av eftersom den är så jävla vemodig och vacker. Lara Fabians version slår Pavarottis med hästlängder när det gäller känsla. Lyssna och njut! Eller gråt, som jag.