Jag fortsätter alltså...

... att tjata om det här med jobb ett tag till. Det verkar vara ett engegerande ämne.
Jag antar att det framgått att jag inte är någon större idealist även om jag talar om att vi måste arbeta för att samhället ska fungera (egentligen känns det mycket bättre att använda ord som solidaritet och "göra saker för varandra" ordet "samhället" känns som om man talar om en fiende. Varför är det så? Det måste väl ändå anses som ett misslyckande för samhällets del). Jag skulle, likt Skogsnuvan, överge min post ganska omgående om jag vann de där berömda miljonerna.
Även min post består av spännande kontorsuppgifter som att rätta felaktiga autogiromedgivanden, registrera och tala med kunder och anställda i telefon. Detta känner jag inte heller som min "livsuppgift - förmodligen är det lättare att känna att jobbet är ens livsuppgift om man vore hjärtkirurg, men det är väl inte säkert att en hjärtkirurg vill vara en hjärtkirurg alla gånger heller - men nog känner jag att jag gör något för någon. Jag ger våra kunder och anställda god service, jag löser problem som ställt till det till folk och hjälper till att få företaget att snurra.
Men kanske är detta sådant jag vill intala mig för att det ska kännas meningsfullt att hålla på. För här byts ju inga hjärtklaffar direkt, det gör det ju inte. (P brukar förresten säga, när jag kommer hem och är stressad över att inte hinna med att det där ska jag sluta med för det är "ingen som ligger på operationsbordet". Och det har han alltså rätt i.) Det har hänt att jag ibland funderat vad det är jag egentligen ägnar mina dagar åt, men på det stora hela tycker jag nog att jag haft en meningsfull funktion (men jag kan ju som jag sagt tidigare vara indoktrinerad av systemet).

Jag har också funderat en del på vad det är som räknas som arbete och vad som inte gör det. Måste det alltid ha med det man gör för att få pengar som räknas? Varför är det till exempel inte arbete när jag skriver på bourgogneboken men när Camilla Läckberg skriver sina deckare då är det arbete? Det jag vill åt är att det ju anses finare att arbeta än att inte arbeta.
Min mor, till exempel, har hela livet varit något så exotiskt som hemmafru. Detta har inte inneburit att hon legat hemma på divanen, bläddrat i glättade tidskrifter och käkat chokladpraliner, medan min far slet i sitt anletes svett ute i skogen. Förutom att skämma bort mig och min far med hotelliknande service har hon tagit hand om åldringarna i släkten: min mormor, farmor och farfar, sin moster och morbror. Hon har städat, tvättat och handlat som om hon jobbade på hemtjänsten, följt till läkare, tandläkare, frisörer och fotvårdsspecialister och ringt till myndigheter och institutioner för deras räkning.
Att säga att min mamma inte har arbetat skulle alltså vara helt fel. Att det skulle ligga ett mindre värde i det hon gjort bara för att hon inte har tjänat pengar är också fel. Kanske har hon till och med sett detta som en livsuppgift och jag tror nog att hon har identifierat sig lika mycket med detta arbete som hon skulle ha gjort med ett förvärvsarbete. Att hon har känt sig fri är jag inte lika säker på och trots att hon nog har sett det hon har gjort som en livsuppgift så kan jag ibland tänka att det nog hade varit bättre för min mamma att ha förvärvsarbetat lite. Att hon nog hade känt sig lite friare då.
Att mina pappa och jag hade mått bra av att inte bli så förbaskat bortskämda är givet. Tack mor!



Hitta kärleken! Klicka här Hitta en dator som passar dig!

Kommentarer

Anonym sa…
Skogsnuvan: Visst skulle man önska att man hade gjort något viktigt och det skulle jag ha kunnat göra om jag inte gjorde något meningslöst för att tjäna pengar. Jag skulle göra iordning fina trädgårdar till folk. Måla möbler och tavlor. leka med barn och gå ut med hundar som behöver gå ut. Jag kunde laga mat till hungriga Ja det är massor av bra saker jag kunde göra för andra men knappast något man kunde försörja sig på. Så nu är det som det är. Vi sitter här och rotar med vara papper och siffror bara för att någon måste göra det också. Kunde vara värre. Man kunde tömma slaskbrunn tex. .
storabh sa…
Att tänka är väl också arbete, eller?
Skatan sa…
Min mamma var också hemmafru. Men så fort pappa gick i pension vid 61 års ålder tog hon en kurs och blev vårdbiträde och jobbade på långvården ända tills hon var 67 år. Deeet tyckte hon var viktigt och roligt. Det vet jag.

Jag tror nog att många skulle vara hemmafruar idag med men det ses ju "ner" på såna idag och det är ju oftast inte ekonomiskt möjligt. Förr var man ju sambeskattad. Idag skulle man också råka riktigt illa ut om det blev skilsmässa eftersom jag tror att exmannen inte behöver bidra med försörjningen. Då skulle det bli kärvt.

Kramar!
Liliann sa…
En viktig bit för mig i det dagliga värvet är den "sociala".Jobbet känns väl inte alltid speciellt meningsfullt men att få förmånen att träffa mina underbara arbetskamrater varje dag det är en ynnest.....
Ska nog inte sluta jobba ens när alla miljonerna rullar in....
KRAM
Skatan sa…
Fast du, Liliann ... då när det var ekonomiskt möjligt att vara hemmafru, när man kunde leva på en lön, då var det många som var hemmafruar och träffade varandra. Barnen lekte tillsammans och fruarna drack kaffe och träffades och pratade om stort och smått ... precis det som vi pratar om på våra kafferaster idag. Men inte jag heller skulle vilja vara hemmafru idag. Deeet skulle kännas "liveget" på nåt vis.
Linda sa…
Alla kan ju inte vara hjärtkirurger. Det kanske inte måste vara så storslaget och dramatiskt för att det skall vara meningsfullt och viktigt för andra. Kanske har vi alla gjort viktiga saker för andra som vi är helt aningslösa om.

Populära inlägg