Epoker i livet

Firade All Helgona helgen i Uppsala, denna studenstädernas studentstad, där jag en gång varit just student. När vi promenerade runt där i ett lätt höstregn funderade jag på perioder i livet som avlöser varandra, epoker som går i graven och nya som uppstår. Snart är det ju slut på en "epok", när jag slutar på jobbet, och dags för en ny, som jag inte har en aning om hur den kommer att se ut.

Uppsalaepoken var en ganska vilsen period. Jag var inte någon vidare student, vare sig när det kom till själva studierna, även om jag tog mina poäng -präktig har jag ju alltid varit - eller det studentikosa livet. Jag kände mig inte riktigt hemma här. Eller någon annanstans heller för den delen.

Men numera tycker jag att det är ganska häftigt att tänka sig att jag har gått runt med nyckeln till Gustavianum (huset ovan), universitetets äldsta byggnad, på min nyckelknippa. När jag bodde här fanns institutionen för Antikens kultur och samhällsliv i huset. Nu är det universitetsmuseum och är man här ska man definitivt gå in och se Augsburgska skåpet och Olof Rydbeck dä. s anatomiska teater.
I entrén till universitetshuset fotograferade en pappa sin dotter, den blivande uppsalastudenten (gissade jag) under det klassiska visdomsorden som är ristade över aulans portar:
"Att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större."
Ett påstående som jag fortfarande ställer mig skeptisk till. Jag menar, att tänka fritt är ju att tänka fritt men vad innebär det egentligen att tänka rätt..?
Uppsala epoken avslutade jag med att tända ett ljus i Domkyrkan, som en slags markering att nu går jag vidare. På den tiden försökte jag fortfarande vara kristen. Ett försök som var som en obesvarad kärlekshistoria, även om jag inte riktigt vet vilken sida -jag eller regligionen - som inte inte besvarade den andres känslor.
Numera tror jag inte på religionen som sådan. Kanske finns det en gud. Gör det det tror jag att han vill att jag ska njuta av det liv jag fått och behandla mina medmänniskor så väl som möjligt. Svårare än så är det inte. Eller lättare.
Hur som helst tände vi ljus den här gången också. Den här gången var det P som höll i ljuset och det kändes tryggt på något vis (även om jag vet att man måste hålla i sitt eget ljust för att det ska fungera här i livet, rent bildligt alltså). Jag tog en "ord-på-vägen-lapp", kanske kan det jämföras med en kinesisk lyckokaka (?) där det stod, apropå bilder av gud:
"Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand." Psaltaren 139:5
Nu anser ju jag som bekant att man är ganska mycket i sina egna händer men vi får väl se.
Sant är i alla fall att de proppfulla ljushållarna i kyrkan brann så att man nästan kunde känna hur kraft strömmade från dem och när vi kom ut ur kyrkan hade det slutat regna och solen kikade fram.
Jag valde att se detta som ett tecken. En blinkning från Gud. Efter regn kommer solsken, vet ni.

Kommentarer

Linda sa…
Jag fick ju inte heller till det där förhållandet med religionen. Så jag blev lärare istället för präst, hehe. Om jag frälser några själar i mitt yrkesval är väl tveksamt (men jag hoppas att någon är lite tacksam åtminstone nån gång) och jag vet inte vad morgondagen har att bjuda. Det ordnar sig säkert för dig, det gör det alltid, på det ena eller andra sättet!
storabh sa…
Vad säger du om "Arbeit macht frei"?
Förlåt, det var inte roligt men dubbebottnat. Jag önskar bara lycka till med nya jobbet!
Skatan sa…
Jag har inte heller tyckt "att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större" är rätt. Rätt är aldrig en enda sanning, är alltid relativt, tycker i alla fall jag och tänker hellre fritt och stort. :-)

Vilken underbar "Epoker i livet"-berättelse ... Den kommer jag att komma tillbaka till många gånger och läsa om.

Skatan själv tror på "religionen som sådan" men inte Kyrkan med stort K. Inte alltid Kyrkans tolkning av religionen som sådan ... men på Gud.

Så himla bra och tänkvärt. Kramar!

Populära inlägg