Du får aldrig mer än nu
Tiden är ett fenomen jag aldrig har kommit överens med. Jag har liksom inte riktigt kommit över det faktum att den går. Hela tiden.
Redan när jag var 19 var jag drabbad av detta att jag var på väg mot döden. Hur skulle jag hinna! Jag satt bakom en biblioteksdisk och räknade alla hjärtslag som bara tickade på utan att jag fick något vettigt gjort. Jag skulle ju inte sitta här och slösa bort dyrbar tid, jag skulle ju...skulle ju...ja, i alla fall något helt annat än detta.
"Lev syster, njut av ditt liv, för du får aldrig mer än nu." sjunger Göran Stangerts i filmen Glädjekällan. Jag är urusel på att leva i nuet. Det har jag alltid varit. Jag är alltid ett par steg för mig själv och med det menar jag inte att jag är särskilt förutseende eller så, bara det att jag hela tiden håller på att rabbla en lång ramsa inne i huvudet: "och när jag har gjort det så ska jag göra det och sedan ska jag göra det och sen..." Jag kan förstöra en hel söndageftermiddag med att fundera på när jag ska duscha! Det är på den triviala nivån det ligger. Det blir ingen ro. Jag håller hela tiden på att planera och göra undan för att sedan kunna slappna av och sedan finns det ingen tid kvar att slappna av på.
När jag var som värst med det här gjorde jag upp noggranna scheman över hur dagen skulle ta sig ut och blev helt över mig given när jag fick stå i kö på posten (det här hände sig vid den tiden då posten fanns) tio minuter längre än jag hade planerat in och hela schemat havererade. Då kunde det ofta hända att jag kände att ingenting spelade någon roll. Det spelade ju egentligen ingen roll vad man tog sig för eftersom vi förr eller senare skulle dö en gång ändå. Det spelade ingen roll om jag hade roligt eller tråkigt. Inget varade ju. Det man såg fram emot var ju snart förbi och bara en bagatell i det förflutna.
Men det är ju just därför som nuet är så viktigt. Vi får aldrig mer än nu. Jag har ju dessutom den oförtjänta turen att ha ganska bra nu:n. Mitt problem är att jag inte förmår se det eftersom jag inte stannar kvar i nuet tillräckligt länge för att upptäcka det. Jag är hela tiden upptagen med att oro mig för det som kommer sedan. Och om jag inte gjorde det utan tog ett nu i taget skulle jag inte behöva oroa mig och alla mina problem skulle lösas. (Herregud, är det verkligen så enkelt?!)
"Det är bara stunden som finns." säger lastbilschaufför Andersson i Simon och ekarna och han är klok lastbilschaufför Andersson.
Men det är märkligt detta med tiden och dess gång. När vi fick veta att vi i midsomras fick veta att vi skulle bli uppsagda till sista november var det så långt dit och nu är vi där. Och just nu känns hela den tid jag arbetat på det kontoret som overklig, nästan så att jag undrar om det verkligen har hänt, fast det bara är den andra dagen som jag inte är där.
Redan när jag var 19 var jag drabbad av detta att jag var på väg mot döden. Hur skulle jag hinna! Jag satt bakom en biblioteksdisk och räknade alla hjärtslag som bara tickade på utan att jag fick något vettigt gjort. Jag skulle ju inte sitta här och slösa bort dyrbar tid, jag skulle ju...skulle ju...ja, i alla fall något helt annat än detta.
"Lev syster, njut av ditt liv, för du får aldrig mer än nu." sjunger Göran Stangerts i filmen Glädjekällan. Jag är urusel på att leva i nuet. Det har jag alltid varit. Jag är alltid ett par steg för mig själv och med det menar jag inte att jag är särskilt förutseende eller så, bara det att jag hela tiden håller på att rabbla en lång ramsa inne i huvudet: "och när jag har gjort det så ska jag göra det och sedan ska jag göra det och sen..." Jag kan förstöra en hel söndageftermiddag med att fundera på när jag ska duscha! Det är på den triviala nivån det ligger. Det blir ingen ro. Jag håller hela tiden på att planera och göra undan för att sedan kunna slappna av och sedan finns det ingen tid kvar att slappna av på.
När jag var som värst med det här gjorde jag upp noggranna scheman över hur dagen skulle ta sig ut och blev helt över mig given när jag fick stå i kö på posten (det här hände sig vid den tiden då posten fanns) tio minuter längre än jag hade planerat in och hela schemat havererade. Då kunde det ofta hända att jag kände att ingenting spelade någon roll. Det spelade ju egentligen ingen roll vad man tog sig för eftersom vi förr eller senare skulle dö en gång ändå. Det spelade ingen roll om jag hade roligt eller tråkigt. Inget varade ju. Det man såg fram emot var ju snart förbi och bara en bagatell i det förflutna.
Men det är ju just därför som nuet är så viktigt. Vi får aldrig mer än nu. Jag har ju dessutom den oförtjänta turen att ha ganska bra nu:n. Mitt problem är att jag inte förmår se det eftersom jag inte stannar kvar i nuet tillräckligt länge för att upptäcka det. Jag är hela tiden upptagen med att oro mig för det som kommer sedan. Och om jag inte gjorde det utan tog ett nu i taget skulle jag inte behöva oroa mig och alla mina problem skulle lösas. (Herregud, är det verkligen så enkelt?!)
"Det är bara stunden som finns." säger lastbilschaufför Andersson i Simon och ekarna och han är klok lastbilschaufför Andersson.
Men det är märkligt detta med tiden och dess gång. När vi fick veta att vi i midsomras fick veta att vi skulle bli uppsagda till sista november var det så långt dit och nu är vi där. Och just nu känns hela den tid jag arbetat på det kontoret som overklig, nästan så att jag undrar om det verkligen har hänt, fast det bara är den andra dagen som jag inte är där.
Kommentarer
Skatan försöker heeela tiden. Fast nu måste jag gå och duscha för jag skall gå Morgonrundan och sen sen skall jag packa in i bilen och sen sen skall jag ...
Kramar!