Blötsnö och bloggtorka
Har under veckan skrivit tre texter i min gula anteckningsbok, som skulle bli inlägg här på bloggen när jag väl fick tid och ork att sätta mig vid datorn. Nu sitter jag vid datorn men har ingen som helst lust att knacka in någon av de här texterna.
En av texterna skrev jag när jag åt lunch på ett kaffe i fredags. Vid bordet bredvid mig satt en tjej som också hade en anteckningsbok framför sig och stirrade rakt ut i luften. Jag kände ett visst släktskap. Hur många gånger har jag inte suttit och stirrat rakt ut i luften på kafeer.
Hon ber mig att vakta hennes väskor medan hon går på toaletten.
"Javisst kan jag det!" säger jag och ler strålande. Det är en reflex, jag jobbar - återigen - med service. Ja, naturligtvis hade jag inget emot att vakta hennes väskor, jag menar inte så, men jag tänkte där jag satt att om en främling kom emot fram till mig på t ex Alanyas flygplats och bad mig att ta med ett paket hem till hans mamma i Sverige, skulle jag säkert svara: "Ja, men det ska vi ordna!" Jag är sådan.
Och eftersom jag också är sådan att jag målar upp de värsta skräckscenarier framför mig på oerhört kort tid, hann jag naturligtvis fantisera om bomber och terrorister och knarköverlämningar (vad nu det är) innan den späda lilla tjejen kommer tillbaka från toaletten och tackar mig översvallande för hjälpen. Medan hon drar sin blåa luva över huvudet pratar vi om snörasen från taken och hur man ska undvika dem, sedan vinkar hon med lovikavanten, säger "Du får ha det så bra!" och ger sig ut i snön. Inte särskilt terroristlik men ett trevligt möte.
En av texterna skrev jag när jag åt lunch på ett kaffe i fredags. Vid bordet bredvid mig satt en tjej som också hade en anteckningsbok framför sig och stirrade rakt ut i luften. Jag kände ett visst släktskap. Hur många gånger har jag inte suttit och stirrat rakt ut i luften på kafeer.
Hon ber mig att vakta hennes väskor medan hon går på toaletten.
"Javisst kan jag det!" säger jag och ler strålande. Det är en reflex, jag jobbar - återigen - med service. Ja, naturligtvis hade jag inget emot att vakta hennes väskor, jag menar inte så, men jag tänkte där jag satt att om en främling kom emot fram till mig på t ex Alanyas flygplats och bad mig att ta med ett paket hem till hans mamma i Sverige, skulle jag säkert svara: "Ja, men det ska vi ordna!" Jag är sådan.
Och eftersom jag också är sådan att jag målar upp de värsta skräckscenarier framför mig på oerhört kort tid, hann jag naturligtvis fantisera om bomber och terrorister och knarköverlämningar (vad nu det är) innan den späda lilla tjejen kommer tillbaka från toaletten och tackar mig översvallande för hjälpen. Medan hon drar sin blåa luva över huvudet pratar vi om snörasen från taken och hur man ska undvika dem, sedan vinkar hon med lovikavanten, säger "Du får ha det så bra!" och ger sig ut i snön. Inte särskilt terroristlik men ett trevligt möte.
Kommentarer
Kram!
Du får ta det som en komplimang att hon bad dig kolla. Då såg hon ju att du var en ärlig människa. Du kunde ju faktiskt ha tagit hennes grejor och gått.
Så TILLTRO