Hemma igen!

Hemma i Sverige. I lägenheten och i datorvärlden. Drömde en av de sista dagarna på resan att jag gick runt på ett tåg mellan olika platser där det fanns datorer som jag kunde skriva på. Någon slags undermedveten abstinens kanske.

Det är märkligt hur "lätt" det är att komma hem. Jag menar, där har man gått i två veckor i en annan värld och en annan verklighet, den har varit påtaglig, viktig och nära. Det där att allt upplevs intensivare när man är ute och reser, som jag brukar skriva om. Man tror att den ska vara viktig länge, den här andra världen, att man liksom ska ha den med sig, gå omkring i den fortfarande, rent mentalt, när man kommit hem och liksom gradvis flyta tillbaka. Men man behöver inte ha varit hemma många timmar förrän den vanliga vardagen har slukat en totalt. Jag är lite förundrad, mer än något annat. Den där andra världen var ju, som sagt, så intensiv.


I morse körde gatsoparna förbi Caravel-la hostel utan att väcka mig. Någon annan låg i solstolen vid poolen och det gamla paret som satt tillsammans med sin hund och tittade ut över havet varje kväll sitter där idag också, utan att titta på mig som håller på att kravla mig upp på klipporna. Den rare, tunnhårige kyparen Manolo ska servera några andra turister på Marfils bar, utan att tänka särskilt på att vi inte är där.
Och det går att härda ut med den tanken, konstigt nog, just därför att den möjligheten, att sitta på Marfils bar, redan känns så fjärran.
Märkligt.

Men härligt var det. Och det fanns saker att skriva om även i icke-bourgogne visade det sig så det kommer nog att bli en sk "sida" här på bloggen med närmare analyser och iaktagelser.

Veckans dikt är en av Tomas Tranströmer. Denne Tranströmer som jag avvisade i så många år men så plötsligt "upptäckte" och nu är han lite av en husgud. På nästan varje sida jag läser i den samlingsvolym som jag hittade på en rea för några år sedan hittar jag något viktigt, ett viktigt meddelande.