Fler "typiska" poeter
Ytterligare en (i den långa raden) poeter som lever upp till den romantiserade, destruktiva poetbilden är Velmir Chlebnikov. Han var verksam i Ryssland på 1910-talet, en futurist i kretsen kring Majakovskij.
Han framtstår emellertid som en ganska försynt person i hans kamraters eftermälen i t ex Den vrålande parnassen, även om han samtidigt åkte runt på ett lastbilsflak med skylten "Universums president". Hans vänner berättar hur han var så tystlåten att de kunde glömma kvar honom när de gick ut, för att sedan hitta honom, sittande på samma plats, i den utkylda lägenheten när de kom tillbaka flera timmar senare.
Han verkar ha haft lite svårt att ta hand om både sig själv och sina verk. Lili Brik, Majakovskijs kärlek, berättar i sina memoarer om hur han kommit till henne utan ytterkläder en vinter och hur hon åkt med honom och köpt en päls. Sedan hade hon givit honom pengar till en mössa som han skulle köpa på egen hand. När han kommer hem till henne igen är han ändå utan mössa eftersom han använt pengarna till att köpa färglada pappersservetter som han tyckte var vackra.
Sina dikter stoppar han ned i ett örngott som han bär med sig och glömmer kvar överallt. Kamraterna, som ser honom som en stor poet, åker efter och plockar rätt på örngottet.
Pengar har han aldrig och har han några kan han inte hålla i dem. Det slutar med att han svälter ihjäl, fortfarande mycket ung.
Man får väl ha i beaktande att de som berättar detta var personer som tyckte om att späda på myten om sig själva, ofta genom att späda på myterna om varandra.
Jag tycker mycket om mordernismen och särskilt då den ryska futurismen och Majakovskij. Det fanns en sådan kreativ kraft i vad de gjorde, en tro på att det betydde något.
Det känns som om poesin och konsten i allmänhet hade en mycket större betydelse förr än vad den har nu. Vem bryr sig till exempel om vad en poet skriver idag? Mer än andra poeter, kanske och de som befinner sig i den världen. Men jag vet inte om ens poeterna tror att det de skriver har en sådan betydelse i samhället i stort som Majakovskij och hans kamrater trodde när de författade manifestet En örfil åt den offentliga smaken.
Lite tråkigt, tycker jag. (Och nej, jag tycker inte riktigt att Lars Vilks rondellhund hör hit).
Han framtstår emellertid som en ganska försynt person i hans kamraters eftermälen i t ex Den vrålande parnassen, även om han samtidigt åkte runt på ett lastbilsflak med skylten "Universums president". Hans vänner berättar hur han var så tystlåten att de kunde glömma kvar honom när de gick ut, för att sedan hitta honom, sittande på samma plats, i den utkylda lägenheten när de kom tillbaka flera timmar senare.
Han verkar ha haft lite svårt att ta hand om både sig själv och sina verk. Lili Brik, Majakovskijs kärlek, berättar i sina memoarer om hur han kommit till henne utan ytterkläder en vinter och hur hon åkt med honom och köpt en päls. Sedan hade hon givit honom pengar till en mössa som han skulle köpa på egen hand. När han kommer hem till henne igen är han ändå utan mössa eftersom han använt pengarna till att köpa färglada pappersservetter som han tyckte var vackra.
Sina dikter stoppar han ned i ett örngott som han bär med sig och glömmer kvar överallt. Kamraterna, som ser honom som en stor poet, åker efter och plockar rätt på örngottet.
Pengar har han aldrig och har han några kan han inte hålla i dem. Det slutar med att han svälter ihjäl, fortfarande mycket ung.
Man får väl ha i beaktande att de som berättar detta var personer som tyckte om att späda på myten om sig själva, ofta genom att späda på myterna om varandra.
Jag tycker mycket om mordernismen och särskilt då den ryska futurismen och Majakovskij. Det fanns en sådan kreativ kraft i vad de gjorde, en tro på att det betydde något.
Det känns som om poesin och konsten i allmänhet hade en mycket större betydelse förr än vad den har nu. Vem bryr sig till exempel om vad en poet skriver idag? Mer än andra poeter, kanske och de som befinner sig i den världen. Men jag vet inte om ens poeterna tror att det de skriver har en sådan betydelse i samhället i stort som Majakovskij och hans kamrater trodde när de författade manifestet En örfil åt den offentliga smaken.
Lite tråkigt, tycker jag. (Och nej, jag tycker inte riktigt att Lars Vilks rondellhund hör hit).
Kommentarer