Bikini
Har upptäckt att jag ser smalare ut i min nya bikini på stranden än jag gjorde i provhytten. Mycket nöjd med detta. Ja, jag skriver smalare, inte smal. Man kan inte begära det omöjliga. I synnerhet inte av en bikini.
För några månader sedan började jag prata om att jag måste köpa en ny bikini. Då sa P att "ska du inte vänta tills du har gått ned litegrann [Det var en sådan där det-är-dags-att-ta-tag-i-det-här-med-vikten-period.] så att du kan köpa något du trivs i."
Jag muttrade lite för mig själv att det var väl ändå tänkt att den där Mallorca-resan skulle ske i år och att det förmodligen skulle ta betydligt längre innan jag hade "gått ned" tillräckligt mycket för att trivas i en bikini. Trivas och bikini är liksom motsatsord i min vokabulär.
Något senare, när jag verkligen var tvungen att köpa en bikini och inte hade gått ned nämnvärt (läs:inte alls. Men jag har faktiskt inte gått upp heller sedan jag vägde mig på bagagevågen på hotellet i Turkiet förra året.) sa P istället att jag inte skulle bli nedstämnd nu när jag provade. "Du vet ju att de inte är gjorda för normala människor."
Så när jag stod där i provhytten stressvettig med håret klistrat mot huvudet och halvklädd tänkte jag lite full i skratt, att "det här är alltså en vanlig människa". Så blir jag lite förbannad på mig själv där jag står i den förbaskade hytten. Inte över att jag inte har någon karraktär och därmed inte lyckats hålla mig smal, utan för att jag inte hade vett att njuta av att jag var smal när jag var det. Nej minsann, då kände jag mig minst lika ful och fet som jag gör nu där jag står och svettas i den där provhytten. Jag kände mig till och med fulare och fetare på den tiden eftersom det här med utseendet var en betydligt större grej än det är nu.
"Herre gud en sådan idiot, jag är!" tänker jag och ålar på mig den första bikinin i högen som jag tagit med mig. Och den passar! Den första passar och är precis en sådan bikini som jag ville ha! Ok, det syns fortfarande att jag har mage och valkar både här och där, det är bara en bikini ingen mirakelkostym, men ändå. Jag är glad att den gick på mig.
Och nu har jag provat den i sitt rätta element nämligen på badstranden och upptäckt att den är ännu bättre. Så rak i ryggen och med högburet huvud (och indragen mage) tänker jag kliva runt i bikini på de mallorcinska badstränderna dit färden går i morgon.
Om mobilen fungerar blir det nog lite bloggande via den, skulle jag tro.
För några månader sedan började jag prata om att jag måste köpa en ny bikini. Då sa P att "ska du inte vänta tills du har gått ned litegrann [Det var en sådan där det-är-dags-att-ta-tag-i-det-här-med-vikten-period.] så att du kan köpa något du trivs i."
Jag muttrade lite för mig själv att det var väl ändå tänkt att den där Mallorca-resan skulle ske i år och att det förmodligen skulle ta betydligt längre innan jag hade "gått ned" tillräckligt mycket för att trivas i en bikini. Trivas och bikini är liksom motsatsord i min vokabulär.
Något senare, när jag verkligen var tvungen att köpa en bikini och inte hade gått ned nämnvärt (läs:inte alls. Men jag har faktiskt inte gått upp heller sedan jag vägde mig på bagagevågen på hotellet i Turkiet förra året.) sa P istället att jag inte skulle bli nedstämnd nu när jag provade. "Du vet ju att de inte är gjorda för normala människor."
Så när jag stod där i provhytten stressvettig med håret klistrat mot huvudet och halvklädd tänkte jag lite full i skratt, att "det här är alltså en vanlig människa". Så blir jag lite förbannad på mig själv där jag står i den förbaskade hytten. Inte över att jag inte har någon karraktär och därmed inte lyckats hålla mig smal, utan för att jag inte hade vett att njuta av att jag var smal när jag var det. Nej minsann, då kände jag mig minst lika ful och fet som jag gör nu där jag står och svettas i den där provhytten. Jag kände mig till och med fulare och fetare på den tiden eftersom det här med utseendet var en betydligt större grej än det är nu.
"Herre gud en sådan idiot, jag är!" tänker jag och ålar på mig den första bikinin i högen som jag tagit med mig. Och den passar! Den första passar och är precis en sådan bikini som jag ville ha! Ok, det syns fortfarande att jag har mage och valkar både här och där, det är bara en bikini ingen mirakelkostym, men ändå. Jag är glad att den gick på mig.
Och nu har jag provat den i sitt rätta element nämligen på badstranden och upptäckt att den är ännu bättre. Så rak i ryggen och med högburet huvud (och indragen mage) tänker jag kliva runt i bikini på de mallorcinska badstränderna dit färden går i morgon.
Om mobilen fungerar blir det nog lite bloggande via den, skulle jag tro.
Kommentarer
En fördel med att bli i den här gammelålder när att ingen förväntar sig att man ska vara skitsnygg. Ha det så skönt på Mallis. Det är fina ställen där också.