Smit inte, krysta!
Ibland kanske det är så att man försöker bara för att kunna säga att man försökte. Snarare än att man försöker för att verkligen lyckas. Att man är en liten smitare. En smitare från sin egen lycka.
Så var det, det där citatet av Bob Hansson som jag letade efter när jag skrev om Våndorna i ett liv i lust. Det kommer från romanen Gunnar. Det är just det jag är rädd för; att bli en smitare från min egen lycka, bara för att det är enklare att inte ta i och bli lycklig fullt ut, att nöja sig. Liksom.
Bob Hansson skriver också krönikor i livsåskådningstidningen Amos som ibland dimper ned, oombedd i min brevlåda. Jag vet inte riktigt varför den kommer men jag tackar och tar emot. Nu senast hette krönikan Om du ska födas får du krysta själv och handlade om detta att gå och vänta på att man plötsligt ska födas på nytt som en annan människa och då ska man minsann förverkliga alla stora drömmar och projekt som man gått och burit på. Han berättade bland annat om en före detta flickvän som skulle börja måla tavlor när hon blivit den där nya människan som hon gick och väntade på att förvandlas till. Först då skulle hon måla.
Det där kände jag igen. Under större delen av min gymnasietid gick jag och väntade på att födas om. Detta skulle ske så snart jag tagit studenten och kom ut i det verkliga livet. Bara skolan var slut skulle jag minsann börja leva på riktigt och göra alla dessa saker som jag nu bara drömde om. Jag hade nog inte någon vidare kännedom om vem jag själv var på den här tiden, eftersom jag inte begrep att för att göra alla dessa saker krävdes det att man var en helt annan typ av person än den jag var. Jag vet inte riktigt hur jag hade tänkt det hela. På gymnasiet var jag en stordrömmare och mentalt vistades jag högst sporadiskt i den värld som omgav mig. Jag var inte kvar i mig själv tillräckligt långa perioder för att ta reda på vem jag egentligen var i förhållande till den jag inbillade mig att jag var.
Kanske trodde jag att bara jag kom bort från skolan så skulle hela jag bli en annan, det skulle bara ramla ned en ny personlighet i huvudet på mig.
Det gjorde det inte. Och det golvade mig totalt i ett par år. Kanske låter det obegripligt...för en vuxen... men så var det. Men jag ramlade verkligen ned på jorden med en smäll. I flera år trevade jag mig fram i mig själv, gick in i väggar och vassa hörn, vrickade fötter i okända håligheter. Kämpade med brinnande magkatarr och ångest. Arbetade mig liksom fram till mig själv.
Jag har lärt mig att psyket är något som man både kan krympa ihop och tänja ut till häpnadsväckande storlekar och därför misstror jag starkt min oförmåga. Det är inte alls säkert att jag verkligen inte kan det ena eller andra, det handlar kanske bara om att jag är feg, lat eller okoncentrerad. Jag har nämligen kunnat så mycket genom åren som jag aldrig trodde att jag skulle kunna. Oftast handlar det ju bara om en tröskel att ta sig över. Och det görs inte av sig själv, du måste ta dig över av egen kraft. Du kan allt, men det är inte säkert att det är särskilt lätt eller roligt på vägen dit alla gånger.
Ska du födas får du krysta själv.
Sedan tycker jag att det där födandet, det tar liksom aldrig slut, det är en ständigt pågående process. Det finns ständigt nya rum i mig att upptäcka, nya trösklar att snubbla eller klättra över.
Så var det, det där citatet av Bob Hansson som jag letade efter när jag skrev om Våndorna i ett liv i lust. Det kommer från romanen Gunnar. Det är just det jag är rädd för; att bli en smitare från min egen lycka, bara för att det är enklare att inte ta i och bli lycklig fullt ut, att nöja sig. Liksom.
Bob Hansson skriver också krönikor i livsåskådningstidningen Amos som ibland dimper ned, oombedd i min brevlåda. Jag vet inte riktigt varför den kommer men jag tackar och tar emot. Nu senast hette krönikan Om du ska födas får du krysta själv och handlade om detta att gå och vänta på att man plötsligt ska födas på nytt som en annan människa och då ska man minsann förverkliga alla stora drömmar och projekt som man gått och burit på. Han berättade bland annat om en före detta flickvän som skulle börja måla tavlor när hon blivit den där nya människan som hon gick och väntade på att förvandlas till. Först då skulle hon måla.
Det där kände jag igen. Under större delen av min gymnasietid gick jag och väntade på att födas om. Detta skulle ske så snart jag tagit studenten och kom ut i det verkliga livet. Bara skolan var slut skulle jag minsann börja leva på riktigt och göra alla dessa saker som jag nu bara drömde om. Jag hade nog inte någon vidare kännedom om vem jag själv var på den här tiden, eftersom jag inte begrep att för att göra alla dessa saker krävdes det att man var en helt annan typ av person än den jag var. Jag vet inte riktigt hur jag hade tänkt det hela. På gymnasiet var jag en stordrömmare och mentalt vistades jag högst sporadiskt i den värld som omgav mig. Jag var inte kvar i mig själv tillräckligt långa perioder för att ta reda på vem jag egentligen var i förhållande till den jag inbillade mig att jag var.
Kanske trodde jag att bara jag kom bort från skolan så skulle hela jag bli en annan, det skulle bara ramla ned en ny personlighet i huvudet på mig.
Det gjorde det inte. Och det golvade mig totalt i ett par år. Kanske låter det obegripligt...för en vuxen... men så var det. Men jag ramlade verkligen ned på jorden med en smäll. I flera år trevade jag mig fram i mig själv, gick in i väggar och vassa hörn, vrickade fötter i okända håligheter. Kämpade med brinnande magkatarr och ångest. Arbetade mig liksom fram till mig själv.
Jag har lärt mig att psyket är något som man både kan krympa ihop och tänja ut till häpnadsväckande storlekar och därför misstror jag starkt min oförmåga. Det är inte alls säkert att jag verkligen inte kan det ena eller andra, det handlar kanske bara om att jag är feg, lat eller okoncentrerad. Jag har nämligen kunnat så mycket genom åren som jag aldrig trodde att jag skulle kunna. Oftast handlar det ju bara om en tröskel att ta sig över. Och det görs inte av sig själv, du måste ta dig över av egen kraft. Du kan allt, men det är inte säkert att det är särskilt lätt eller roligt på vägen dit alla gånger.
Ska du födas får du krysta själv.
Sedan tycker jag att det där födandet, det tar liksom aldrig slut, det är en ständigt pågående process. Det finns ständigt nya rum i mig att upptäcka, nya trösklar att snubbla eller klättra över.
Kommentarer
Och mellan varje "unge" tänker jag ... nej, nu räcker det. Nu har jag gjort mitt men så säger någon till en... Ge inte upp, krysta, krysta lite till ...
Det är det livet går ut på kanske ... att krysta lite till.
Eller ... Fake it till you make it!
Kramar!
PS Jag har fött "riktiga" tvillingar så jag känner till det där att krysta, ge upp och sen ... ta i lite till. Jag hade ju inget val :-)