söndag, januari 29, 2012

Om teater och träd

I torsdags var jag på teater. Det jag tycker bäst om med att gå på teater är ljudet av skådespelarnas steg mot scengolvet. Det är ett bestämt och självsäkert ljud. Den som går vet vart han ska och är övertygad om att han ska komma fram dit.
Och det där med kontrollen på kroppen som en skådespelare måste ha.
Själv är jag väl rätt så medveten om vart jag ska, jag hoppas bara att jag kommer fram dit utan att ha vrickat fötterna av mig. Mina anklar viker sig nämligen åt alla möjliga håll, även om jag går på slät mark.
Min kropp är helt okontrollerbar; armar kan fara ut och slå omkull saker, fingrar flippra till och det jag håller i far iväg åt alla möjliga håll. Ska jag sätta ihop en förvaringsbox från IKEA fastnar jag ofelbart själv i kartongen och får förvaras där tills någon hjälper mig ut, om jag så bara tittar jpå ett paket platsfolie finner jag mig omedelbart inlindad i det.
Jag vet inte om jag har någon latent cp-skada eller vad detta kommer sig.
Sedan tycker jag om det att på teatern får man själv vara med och skapa en bild av det som händer, till skillnad från en film där bilden redan är färdig. Jag tror att det är nyttigt. Jag tror att unga människor borde gå mer på teater och öva upp den här delen av hjärnan. Alla människor borde öva upp den här delen av hjärnan, förresten, oavsett ålder. Dumt av mig att bara döma ut de unga.
När det gällde själva teaterstycket gick jag emellertid i baklås ganska tidigt.
Håller vi verkligen på så här?
Det jag såg var Ur Vulkanens Mun, ett stycke baserat på Helena von Zweigbergks bok med samma namn. Det är ett relationsdrama om Anna och Mats som, trots att ekonomin egentligen inte tillåter det, har åkt till Sicilien en vecka med sina två barn för att rädda sitt äktenskap. Redan där har jag förvandlats till någon slags relationsexpert á la doctor Phil och tänker:
"Herregud, en semesterresa räddar väl inga äktenskap!"
Och tror man verkligen att om äktenskapet krisar efter 15 år, om jag vantrivs med mig själv och min man, tror man verkligen då att det som fattas mig är att bli rejält påsatt av en 27-åring?
"Men väx upp!" ville jag säga hela tiden.
Jag tror att problemet i mångt och mycket består i att de bilder vi har av hur livet och relationerna ska vara är bilder som kommer utifrån och går in, istället för att komma innifrån och gå ut.
Eller, som min bloggvän Skogsnuvan säger i sin trädliknelse som jag har lånat här nedan; det gäller att välja rätt grenar här i livet.
Trädet är som livet. Roten ner i marken ger stabilitet och och styrka.Grenarna växer åt olika håll. Valet finns vid varje grenklyka, tar du rätt gren och rätt igen och igen kan du komma upp till trädets topp och se ut över världen.Väljer du en annan svagare gren kan du bli stannande och aldrig komma längre om du inte väljer att vända om och ta en ny väg uppåt, så vad du gör välj rätt gren här i livet så blir allt så mycket lättare.
En del kan vara helt nöjda med att stanna på marken och luta sig mjukt mot trädet.
En del kan stå under ett blommande äppelträd och dra in vårens alla dofter och vara lyckliga ändå.
En del vill bara klättra en liten bit och stanna och lata sig på en solbelyst gren.
Träd är underbara och kan se ut på många olika sätt, precis som vi människor, olika blad olika grenar olika storlek men ett har alla gemensamt. Vi strävar mot ljuset

2 kommentarer:

Lisbeth sa...

Vi kan slå fast: Mer teater åt folket. Tyvärr är det ju inte alla förunnat ha ha råd att gå och titta. Det är så tråkigt att anslagen till skolorna som funnits så att man kunnat gå på teater har dragits ner. Det blir en annan upplevelse. Jag har läst boken du såg som teater. Får känslan av att den var bättre som bok. För några veckor sen läste uppföljaren och den var helt ok. Sen fanns det väl en del naiva drag det ska erkännas men boken gav sig nog inte ut för att få nobelpris. Tror nog att den riktade sig till en skara som ville ha mycket lättläst litteratur utan att behöva tänka eller beröras.
Hoppas du håller ihop och inte ramlar omkull
Kram

Neoh sa...

knarrande teatergolv ♥