Vårskrik

... eller ett litet pip, kanske.

För inte är det mycket till vårskrik på den här bloggen, inte. Det är den där jävla tiden igen. Och orken.  Har ingen ork till något vårskrik. Vet inte om det är den berömda vårtröttheten eller sviterna efter influensan men jag har ingen ork i kroppen, inte i huvudet heller.

I helgen var vi till "svansjön" Tysslingen och tittade på de sångsvanar som fortfarande dröjde sig kvar. Här kan ni få höra deras vårskrik (eller sång) i brist på mitt. Jag försöker suga åt mig lite av kraften från dem. Hade egentligen tänkt skriva något fantasifullt och filosofiskt om vad de (svanarna, alltså) pratar med varandra om när de träffas här varje vår. Men jag orkar som sagt var inte. De får tala för sig själva istället.

Veckans dikt blir en Tranströmer som beskriver hur det är att ligga vaken på nätterna på ett så vackert sätt att det får det att låta som om det inte är så hemskt som det är.