Jag går ned för Hemingways trappor

I En fest för livet skriver Hemingway om sitt liv i Paris på 20-talet.  Han skriver om hur han sitter i ett kallt litet vindsrum och skriver. Varje dag ser han till att avsluta mitt i någonting så att det ska bli lätt att börja skiva igen nästa dag. Sedan lägger han skrivboken i skrivbordslådan och går ned för trapporna, nöjd med dagens arbete. Han skriver just om den där nöjda känslan han har när han går ned för trapporna från sitt lilla,  kalla vindsrum.

Jag brukar tänka på Hemingway där i trapporna, när jag stänger av datorn efter ett skrivpass med mitt, numera ökända (eller kanske bortglömda) bourgogneprojekt. Äntligen, sedan någon gång i höstas,  har jag hittat ett slags flyt, en fungerande form och en framåtroterande plan. Jag har framåtrotation i axlarna. Det är inte bra. Att ha en framåtroterande plan när man skriver är bra.  Då känner man sig som Hemingway i Paris när man slutar för dagen.
Men ibland känner jag det som jag håller på att försöka få fyr i spisen i det där iskalla vindsrummet med hjälp av några fattiga vedstickor.

Så det är också en orsak till att det kan vara lite tyst här ibland,äcker liksom inte till,  vare sig tiden eller orken..
Mer än så tänker jag inte säga om bourgogneprojektet
Jag har alltid sagt alldeles för mycket.