På plats i det nya landet

I går var det Pingstdagen och den filipinska församlingen i kyrkan i bottenvåningen firade detta genom att vråla "He's aliiiiive!´He's aliiiiiive!" till musik som hade imponerat på Sex Pistols. Om Sex pistols hade ägt förmågan att bli imponerade.
Själva helgade vi Pingstdagen med att lägga trall på balkongen, montera ett förvaringsskåp och dörrar på tre bokhyllor, slänga mängder med skräp och kartonger. Just själva slängandet kändes nästan mest jobbigt eftersom det innebar ett väldigt springande i långa trappor. Vid ett tillfälle var jag så yr av utmattning att jag plötsligt upptäckte att jag befann mig uppe på vinden, alltså två våningar högre än vår lägenhet. Jag hade bara travat vidare i yrseln medan jag skänkte en beundrande tanke till den äldre dam som bott i våningen innan och orkat med de här trapporna.
Redan när jag kom ned andra vändan till soptunnorna hade någon tagit hand om de fula gamla plaststolarna som jag ställt ut. Strykbrädan hann jag bara ut genom dörren med så stod det en man som undrade om jag ville slänga den, för i så fall kunde han ta den. Och det är ju bra att det kommer till användning,  nu när inte vi vill ha det.

I går kväll tog jag några treo för min värkande nacke och lade mig och blundande en stund för att de skulle verka innan jag gav mig i kast med Arne Dahls Hela Havet Stormar. Medan jag låg där och blundade tänkte jag på Fritjof Nansen, han som slog André i kapplöpningen till Nordpolen. Jag tänkte på hur han kastat sig i isvattnet för att rädda den bokstavligen livsviktiga flotten med all proviant, övervintringar i jordkulor i totalt mörker och oändliga skidfärder i vidrigt klimat.
När jag vaknade en och en halv timme senare meddelade jag P att jag nog inte orkade läsa något i kväll.
Jag är ingen polarfarare, det räcker med ett enklare inredande av en lite Palma-lägenhet för att jag ska gå i däck.

Eftersom mobilen och datorn inte synkar som de ska blir det tyvärr inga bilder. Ännu.