Det stora ogripbara och språket

Efter ett avbrott för brasturné galopperar jag vidare på mina käpphästar. (Om man inte har följt den här bloggen tidigare och vill förstå vad jag pratar om så kan jag man läser det här och det här inlägget. Annars kan man försöka förstå ändå, det går säkert bra.).

 

Språket är ju ett typiskt sådant här specialanpassat handikapphjälpmedel, avsett att skapa en skenbart greppbar tillvaro. Man kan referera till begrepp som blå eller rund fast de egentligen inte finns och de flesta förstår vad man menar. Man kan välja att använda vissa ord ofta och andra mer sällan och på det sättet skapa stämningar eller uppfattningar kring vem man är.

Att jag hela tiden måste formulera mig skriftligt om allt och ingenting är väl ett tecken på ett onaturligt stort behov av att ha en greppbar tillvaro omkring mig.

Eller också på en fast övertygelse om att det går att själv bygga en sådan tillvaro…

 

För ett tag sedan halkade jag in på en föreläsning om islam på Kunskapskanalen. Föreläsaren var amerikan och talade bland annat om att man tidigare hade kunnat tala mer öppet om sina negativa fördomar om islam i Amerika, innan begreppet islamofobi hade skapats. Ingen vill bli kallad islamofob eftersom det uttrycket  är lika negativt som rasist och antisemit. Sedan uttrycket myntades har islamofoberna alltså blivit tystare men de är fortfarande islamofober. 

Det där tyckte jag var intressant, och ett exempel på hur man kan bygga världen med ord. Sedan är det ju lite dubbelt just det där. Jag tycker att det är bra att samhället markerar att det inte accepterar vissa företeelser som till exempel rasism, men samtidigt  är det viktigt att vi talar om att dessa företeelser faktiskt finns och hur man ska komma tillrätta med dem.

Vi kan till exempel inte låtsas som om Sverige Demokraterna inte sitter i riksdagen, för det gör de och det är ett tecken på någonting  som vi absolut måste tala om för att försöka bygga en annan värld med andra ord. Den världen byggs inte av tystnad.