Nostalgisurfaren

Orsaken till att det varit lite tyst här ett tag är att jag är en stor nostalgiker. Det är en smula pinsamt men det är sant.

Annars är jag allergisk mot uttrycket ”Det var bättre förr”. Det är ett uttryck som säger mer om den som använder det än det ger en objektiv utsaga om hur det verkligen var förr. Det antyder snarare att den som använder uttrycket tycker att hen själv var lite bättre förr. ”Det var bättre förr” indikerar att man vid något tillfälle bestämt sig för att sluta utvecklas. Som ni hör är jag mycket hård i min dom mot personer som använder uttrycket ”Det var bättre förr".

Men när det kommer till tv-serier och tv-program vaaaar det faktiskt bättre förr. Det är helt enkelt objektiva fakta och säger inte något alls om mig, möjligen att jag är mycket klok. (Förutom nostalgi är jag också mycket förtjust i (själv)ironi.) Och det är här sambandet mellan min bloggtystnad och min nostalgiådra kommer in: Jag fullkomligt älskar SVTs Öppna arkiv och den mängd jag får surfa i månaden på mitt abonnemang tar snart slut. När gränsen är överskriden segar uppkopplingen så jag blir gråhårig bara av att försöka.

I det öppna arkivet finns mängder av godbitar som Träpatroner, Den vita stenen, Dubbelstötarna, Ebba och Didrik, Handbokför handlösa och Lackalänga, för att bara nämna några.
I vissa fall kan det kanske finnas skäl att undra vad jag verkligen menar med att det var bättre förr.
P blir till exempel en smula grönblek i ansiktet när jag glädjestrålande meddelar att nu finns hela Rederiet upplagt.

18.15 på söndagar går just nu Öbergs på Lillöga på SVT. Det är en tv-serie som sändes första gången 1983. Jag kommer ihåg den här serien trots att jag bara var åtta år när den sändes. Karaktären Margit spelas av Lena Strömdahl som sedermera ska spela Yvonne i Rederiet, förresten. När jag nu ser serien på nytt upptäcker jag till min förvåning även Karl-Arne Holmstens namn i rollistan.
Min nostalgiska ådra är nu en gång sådan att den sträcker sig längre tillbaka i tiden än jag själv varit med, som jag har skrivit här tidigare så är jag omåttligt förtjust i gamla svartvita långfilmer från 30-40-talen. Där hittar man ofta Karl-Arne Holmsten spelande en stilig och välkammad och ytterst hejig och käck ung man. I Öbergs på Lillöga hitta jag honom inte alls. Det dröjde ett bra tag innan jag kände igenom honom i den fetlagde, grinig, äldre handelsmannen. Det fanns ingenting kvar av den där hejige snyggningen från Magistrarna på Grönbete och annat i samma stil. Det gjorde lite ont faktiskt. Det är klart att jag inser att inte ens K-A kan vara ung och hejig i all evighet, jag visste till och med att han var död men lite ont gjorde det i alla fall.





Kommentarer

skogsnuvan sa…
Råkade se Öbergs på Lillöga en kväll och med ett igenkännande leende log jag. Han pappan var ju så snygg. Minns att jag suktade efter en sån karl när jag var ung fast han var strulig. Nåja jag hittade andra struliga karlar minsann. Serierna var bättre förr. Nostalgi eller inte. Härligt att se.
Skatan sa…
Håller med ... serierna var bättre förr. Fast jag såg inga då heller ... men jag antar att de var bättre förr. Jo, förresten. Jag såg Dallas ... och ja ... jag vet inte ...

Men annars var det inte bättre förr ... annat än att man var yngre och det var ju bättre förstås

Kram på dig!

Populära inlägg