Open art 3dje gången gilt

 

 

 

 

 

Och så när jag äntligen lyckas peta in en film på mitt favoritkonstverk på Open Art så är det en riktig skitfilm där det knappt syns vad det är. Kanske kan man beskriva det som en stor vattenskrivare som skriver ut ord från internet i form av vattendroppar. På den första filmen, den som blogger inte ville äta upp kommer ordet "blog" nedregnande för en kort sekund och det hade ju passat bra. Men det blev det här istället och det är väl bättre än inget.

 

Medan vi stod och tittade på den här..."vattenskrivaren"...sa vår guide något klokt om konst som jag naturligtvis inte minns ordagrant, men det gick ut på att konst är bäst när den inte föreställer någon, när den bara är. Då öppnar den upp för fler reflektioner. Väcker fler intryck.

 

Men vi har ju lite svårt med det där. Vi vill gärna ha facit, ett bevis på att vi tänkt rätt:

"Jaha, det var en vattenskrivare, det står ju här."

Vi vill se vad det är. Vi vill förstå vad det betyder.

Men när det gäller konst ska man inte i första hand förstå, inte använda förnuftet så hårt. Det handlar om känsla, om ett frigörande av tanken. En vandring i relativt igenvuxna delar av hjärnan.

Och att ta sig förbi det där med rätt och fel.

Det är likadant med poesi, det är därför den är så pass marginaliserad. Den gör oss nervösa.

Vi måste öva oss på det där. Ge oss in i de snåriga djunglerna i vårt inre och se vad som finns.

Vi tränar med Tranströmers dikt nr III i sviten Vinterns formler som är Veckans dikt. Jag vet att det är en vinterdikt men den är så jäkla bra så det kan inte hjälpas.