Det tysta byggandets fullhet

För något år sedan, efter en sällsynt meningslös dag, greppade jag Anna-Greta Wide-samlingen, slog upp den på måfå och hamnade här:

Också den dagen,

tom och vit i din dagbok,

en dag av avvaktan, paus, väntan på någonting annat -

också den dagen var full av pulsslag och andetag,

cellers liv och död och det tysta byggandets fullhet.

Också den dagen var omistlig,

ett nödvändigt steg på vägen -

vägen till det andra, 

vägen till det nya...

där avstånden drunknar i närhet och vägen slutar i rymd. 

/Anna-Greta Wide

Det vid sådana tillfällen man blir troende. Lite oklart vad man blir troende på. Kanske handlar det mer om att man får hopp, hopp om att det finns något att tro på.
Jag hade en lärare som ibland tog tumgrepp i Bibeln för att få vägledning.  Även om man egentligen inte skulle göra så, ville hon poängtera. Jag förstod aldrig varför inte.
Efter mitt "Wide-moment"  har jag ofta tagit tumgrepp i olika diktböcker för att hitta något som "talar direkt till mig" på samma sätt, men det har aldrig varit riktigt lika på pricken.
Men det finns ju så många diktböcker att leta i. Sedan kanske man inte ska leta efter sådana där ögonblick. De vill helt enkelt trilla över en när man är minst beredd, det är det som är meningen.

Men det är något jag vill lära mig:  Att njuta av det tysta byggandets fullhet. Att acceptera värdet av dagar när jag "inte fått någonting gjort", att inse att sådana dagar också är viktiga.
Men till det krävs en form av inre lugn som jag ännu inte hittat. I mitt sökande efter det använder jag Anna-Greta Wides dikt som ett slags mantra.