En poetisk respirator?

Det enda fynd jag (hittills) gjort på årets bokrea är en hejdlöst vacker anteckningsbok. Den är ett fynd för att den är hejdlöst vacker, inte för att den är billig.  Kanske är det en självgod pik till bokreans utbud: Vill man ha en bra text får man skriva den själv.

Ovanstående är ett skämt, känner jag att jag behöver påpeka. Riktigt så självgod är jag inte. Men jag tycker att jag har varit lite bitter här på sista tiden. Bitter och predikande. Bitterhet är bara förgiftande, för den bittre såväl som för den som tvingas umgås med den bittre, och att predika är ett bra sätt att tråka ut.

Ändå kommer jag att fortsätta att vara lite bitter och lite predikande. Fast det fanns bra böcker på rean också, visst gjorde det det. Men det var ändå bättre Förr. Förr kunde man göra riktigt bra lyrikfynd på rean. I år hittade jag inte en enda lyrikvolym i utbudet. Faktiskt hittade jag inte ens en lyrikavdelning i hela den bokhandel där jag befann mig.Poesin är en utdöende konstform.

Detta är något ytterst allvarligt, anser jag.

”Herregud” är det kanske många som tänker. ”Det finns väl tusentals saker som är värre som man kan oroa sig för: läkarbristen, den havererade äldrevården och den överbelastade barnomsorgen. Ukraina.”

Men det är på grund av poesibrist som det är brist på läkare, som äldrevården haverarer och fritidspedagogerna går på knäna, hävdar jag.

Att poesin är döende är ett symtom på vilken sorts värld vi håller på att skaffa oss. Vi stänger av och kopplar bort det stora, vidunderliga och magiska som livet är, som poeterna anar och försöker komma närmare genom att skriva poesi.  Den vetskap som poeterna sträcker sig efter och åkallar med sina ord, föder en respekt för livet och de levande som, om den gavs den betydelse och det utrymme den förtjänade, skulle omöjliggöra en företeelse som vinstdrivande äldrevård. Till exempel.

Det är min fasta övertygelse.

Med anledning av detta försöker jag desperat fungera som en poesins respirator. Så låt härmed era lungor fyllas av veckans dikt. Mars månads poet är Anna-Greta Wide. Jag tycker om henne för hon har en förmåga att förmedla livets väsentligheter på ett enkelt, nästan versliknande sätt.

”Man måste börja där man står. Man står. Det är mycket.” Det är bra rader. Det är rader att använda som motgift mot den giftiga bitterheten. Det är rader som enkelt och rakt talar om att det inte är någon idé att tänka att det var bättre förr eller att jag borde ha gjort si eller så. Man får helt enkelt koncentrera sig på var man är och vad man har att spela med just nu. Och helt hopplöst är det inte, man står faktiskt någonstans. Bara det är mycket.