Fallera

Hemma igen efter tio dagar i Palma. Tio dagar; det kan vara en livstid, det kan vara en droppe i havet, det kan vara en gyllene parentes i en oändligt tradig löptext. En parentes med ett innehåll som får dig att komma ihåg livets väsentligheter.
Det var Plaza St Eulalia som jag drabbas av innehållet i den där parentesen; den där känslan av lätthet och insikten om att allt är möjligt, insikten om att det är möjligt att vidga sitt liv och sitt jag, så mycket mer än vad jag gör till vardags. Det är ju sådant där som brukar drabba mig under resor och som det är lätt att skratta åt när man kommer hem och tillbaka till den så kallade verkligheten, men jag tycker ändå att man borde ta den där känslan på allvar och försöka föra ut den ur parentesen. Och kanske är den verkligare än mycket annat.    Men nästan genast slår insikten att jag aldrig kommer att kunna behålla den här känslan när jag kommer hem till, och gör mig oändligt sorgsen. Vetskapen om hur mycket bättre mitt liv skulle bli om jag lyckades hålla fast vid den och vetskapen om att jag likafullt kommer att förminska mig själv, stänga av vissa delar av synfältet och bli tung på jorden igen.

För att göra ont värre skriver jag ett vykort till min farmor när jag kommer tillbaka till lägenheten.
Min farmor är en person som inte är tung på jorden, hon låter sig inte bindas av sin kropp till en fix punkt i tillvaron. Hon svävar fritt i tid och rum. Ett fantastiskt tillstånd. Vi som ännu inte tagit oss dit kallar tillståndet Demens och det brukar inte alls betraktas som särskilt fantastiskt. Men farmor verkar ganska tillfreds. Och hon minns vem jag är: Jag är den som alltid skriver kort. Ibland erkänner hon att det finns ett släktskap emellan oss men inte alltid. Det är ju heller inte så viktigt. Men korten är viktiga, de betyder mycket. Det vet jag, för det talade farmor om för mig innan hon kapade förtöjningarna helt.

Så medan jag fortfarande är lite nedtagen av min oförmåga att hålla fast vid något oerhört väsentligt, skriver jag ett vykort till min dementa farmor om Soller-tåget och apelsiner och drabbas utöver allt annat av en omöjligt längtan att, som den person jag är idag, tala med min farmor som den hon var för 25 år sedan när jag var en person som tyckte att det var oerhört långtråkigt att sitta och dricka kaffe hemma hos farmor.
För vilka samtal vi hade kunnat ha om vi hade varit i rätt fas samtidigt; om livet, kärleken och musiken! Böcker var hon inte intresserad av men nyheterna i lokaltidningen som lästes in på band varje natt via en svart låda eftersom hon är blind, och kassettbanden i vadderade blå och röda gummikuvert med information från De synskadades riksförbund. Men denna skillnad i intressen hade vi också kunnat prata om. Och om resor. Och alla möjliga saker som jag vill veta vad hon tänker om som jag aldrig kommer att få veta, eftersom vi kört förbi varandra i olika spår.
Det är naturligtvis en idiotisk önskan att vilja tala med någon nu, fast för 25 år sedan.
Det kommer inte att ske, det låter sig inte göras, det är som det är, ett hopplöst fall.
Ändå vill jag ropa till min farmor att komma tillbaka: "Landa en gång till här och nu, bara en liten stund."
Men farmor svävar fritt i tid och rum. Det är ett fantastiskt tillstånd och hon kommer inte tillbaka. Men hon sjunger tröstande med den där rösten som fortfarande är klar och litet bestämd:
Vi går över daggstänkta berg. Fallera.
Som lånat av smaragderna sin färg. Fallera. 
Och sorger har vi inga, våra glada visor klinga,
när vi gå över dagstänka berg. Fallera.