Om planering och sådant där
Det är viktigt att sätta upp mål om man vill komma någonstans här i livet; ett stort slutmål och sedan en massa delmål att uppnå på vägen till det stora slutmålet. Det är viktigt att målen är realistiska. Det måste finnas en chans att uppnå målen annars kan man tappa orken och aldrig komma någonstans över huvud taget.
Mina uppsatta planer och mål för allt jag skulle hinna med den här påskhelgen var inte orealistiska.
De var direkt huvudlösa, skulle det visa sig. De var så huvudlösa att jag inte ens förmådde att vara nöjd med det jag faktiskt lyckades hinna med.
Dessutom har nacken värkt på ett näst intill förlamande sätt nästan hela påsken. Värken som är i ständig rörelse i kroppen har för tillfället bestämt sig för att sätta sig i nacken. Ögonen är i alla fall ordentligt utredda. Jag har nästan klippkort på stadens stora sjukhus vid det här laget. Inte för att vi kom fram till någon lösning. Att ställa om glasögonen var inte ett alternativ; det blev ingen större förändring och det var bättre att "låta ögonmusklerna jobba". Jag skulle parera det hela mer med de två glasögon jag redan har och se till att vila ordentligt. Det innebär att jag ska läsa mindre och titta mindre i datorn och annat sådant där som ger livet mening. (Låter jag bitter?)
Ibland går det bättre med planeringen, om jag nu ska låta lite positiv. Runt nyår planerade jag nämligen att jag skulle gå ned 10 kilo under 2014. Hittills har jag gått ned sju och då är vi inte ens halvvägs än. Jag anammar inte någon särskild bantningsmetod, inget 5:2 eller LCHF, jag bara äter nyttigare. Det kändes viktigt att hitta ett sätt att äta som man kan leva med på lång sikt.
Jag har pratat i åratal om att jag ska gå ned i vikt men det är mest pratat jag gjort. Det har känts viktigare att äta choklad. Men tills slut, efter att två, av varandra oberoende personer, på mindre än en vecka trott att jag var gravid, kändes det som om gränsen var nådd. Nu är jag förvånad att det faktiskt gått så pass bra. Jag är inte särskilt hungrig trots att jag äter mindre, jag är bara inte proppmätt hela tiden och det känns mest skönt. Sockersuget har minskat även om det inte är helt borta, så att avstå från chokladen är inte en så stor uppoffring som jag trodde att det skulle bli.
När det gäller mitt evighetsprojekt Bourgogneboken hittar jag en anteckning i en gammal anteckningsbok från 2008 om att jag börjat skriva på den. "Det borde gå fort, den är ju nästan klar." Ett praktexempel på dålig planering. Så här sex år senare har jag stramat upp det hela lite med huvudmål och delmål, så där som man ska, och ett större antal lappar på en anslagstavla. Jag bedömer det som sannolikt att jag ska komma fram. Så småningom.
Mina uppsatta planer och mål för allt jag skulle hinna med den här påskhelgen var inte orealistiska.
De var direkt huvudlösa, skulle det visa sig. De var så huvudlösa att jag inte ens förmådde att vara nöjd med det jag faktiskt lyckades hinna med.
Dessutom har nacken värkt på ett näst intill förlamande sätt nästan hela påsken. Värken som är i ständig rörelse i kroppen har för tillfället bestämt sig för att sätta sig i nacken. Ögonen är i alla fall ordentligt utredda. Jag har nästan klippkort på stadens stora sjukhus vid det här laget. Inte för att vi kom fram till någon lösning. Att ställa om glasögonen var inte ett alternativ; det blev ingen större förändring och det var bättre att "låta ögonmusklerna jobba". Jag skulle parera det hela mer med de två glasögon jag redan har och se till att vila ordentligt. Det innebär att jag ska läsa mindre och titta mindre i datorn och annat sådant där som ger livet mening. (Låter jag bitter?)
Ibland går det bättre med planeringen, om jag nu ska låta lite positiv. Runt nyår planerade jag nämligen att jag skulle gå ned 10 kilo under 2014. Hittills har jag gått ned sju och då är vi inte ens halvvägs än. Jag anammar inte någon särskild bantningsmetod, inget 5:2 eller LCHF, jag bara äter nyttigare. Det kändes viktigt att hitta ett sätt att äta som man kan leva med på lång sikt.
Jag har pratat i åratal om att jag ska gå ned i vikt men det är mest pratat jag gjort. Det har känts viktigare att äta choklad. Men tills slut, efter att två, av varandra oberoende personer, på mindre än en vecka trott att jag var gravid, kändes det som om gränsen var nådd. Nu är jag förvånad att det faktiskt gått så pass bra. Jag är inte särskilt hungrig trots att jag äter mindre, jag är bara inte proppmätt hela tiden och det känns mest skönt. Sockersuget har minskat även om det inte är helt borta, så att avstå från chokladen är inte en så stor uppoffring som jag trodde att det skulle bli.
När det gäller mitt evighetsprojekt Bourgogneboken hittar jag en anteckning i en gammal anteckningsbok från 2008 om att jag börjat skriva på den. "Det borde gå fort, den är ju nästan klar." Ett praktexempel på dålig planering. Så här sex år senare har jag stramat upp det hela lite med huvudmål och delmål, så där som man ska, och ett större antal lappar på en anslagstavla. Jag bedömer det som sannolikt att jag ska komma fram. Så småningom.
Kommentarer