fredag, maj 30, 2014

De små tingen och den lilla människan

För ett tag sedan läste jag en seriestripp, jag tror att det var i Vi läser, som handlade om en figur som ville engagera sig i något, men inte visste vad hen skulle välja. Världssvälten, miljöförstöringen och den ekonomiska krisen lämnar figuren oberörd men det lilla ordet hen får figuren ifråga att skrika rakt ut och vifta ilsket omkring sig.

Jag inser att jag är precis likadan. Det är inte ordet hen som gör mig upprörd så jag vill skrika och slå, men inte heller är det miljöförstöringen. Folk som går i cykelbanan däremot, det är något som gör mig vansinnig! I synnerhet folk som går i cykelbanan när cykelbanan går i en krök och sikten är skymd. När jag ser sådan människor vill jag säga dem en massa beskheter om hur jävla obetänksamma och korkade de är. Men det gör jag ju inte. Istället tänker jag: "Om det kommer en cykel nu då kommer ni allt att få se!"
   Jag vet inte varför jag irriterar mig så över detta. Jag cyklar ju inte ens. Folk som går i gångbanan är inte i vägen för mig, jag behöver inte bry mig om dem.
   Men är det något som irriterar mig mer än folk som går i cykelbanan, så är det folk som cyklar i gångbanan, och är det något som irriterar mig mer än folk som cyklar i gångbanan är det folk som går fyra i bredd i gångbanan och inte lämnar plats för mig när jag kommer utan tvingar ut mig i cykelbanan så att jag alltså blir en sådan där förhatlig person som går i cykelbanan!
   Och är det något som irriterar mig mer än personer som går fyra i bredd så är det personer som inte plockar undan sina träningsredskap från stretchingmattan på gymmet. (Plötsligt skönjer jag ett mönster: Folk som breder ut sig på andra bekostnad  gör mig galen.)
    Men det där är ju småsaker att bli upprörd över. Jag borde verkligen försöka strunta i dem. För det är ju så:  De som hakar upp sig in absurdum på små ting är i själva verket små människor i sig själva.

Visst är det märklig, detta att det är så mycket enklare att irritera sig på småsaker än det är att njuta av småsaker. Jag brukar ju tjata om vikten att njuta av de små detaljerna i vardagen, som syrendoft och skymningsljuset en vårkväll. Istället för att koncentrera mig på blomdoft hakar jag upp mig på folk som går på fel ställe! Det är en ständigt kamp, detta att leva.

4 kommentarer:

skogsnuvan sa...

jo men visst är det så. Det är nog lika med många av oss. Vi irriterar oss över småsaker. Jag irriterar mig på fd grannen som ringer 5-6 gånger på dagen och på gubbar som skjuter mina bävrar och förstöringen av skogen och dom som slänger burkar överallt. jo men visst såna är vi, ibland är jag en riktig surkärring

annannan sa...

Ack ja.

Det där med hur folk kan gå fullständigt bärsärk (bra uttryck på engelska, synd att den svenska motsvarigheten är att go bananas!) över något litet i det stora är ett mycket intressant fenomen.

Jag har reflekterat mycket över det på mitt eget verksamhetsområde, djuretik och djurvälfärd. Vi vet alla vilka problem som finns i den ekonomiskt pressade djurhållningen och hur mycket som behöver förändras där. Men när någon har för sig att använda ett djur i ett konstprojekt (se http://en.wikipedia.org/wiki/Guillermo_Vargas), då tar det hus i helsicke och hundratals av mina kollegor som arbetar i djurproduktionen skickar kedjemejl och uppmaningar att skriva på protestlistor.

Själv vill jag uttrycka min uppskattning för en bloggare som har "självförnedring" och "besattheter" som etiketter.

Soldansare sa...

Men Skogsnuvan, skogsförstöring och skjutandet av bävrar är ju inga små skitdetaljer (som en kvarglömd skivstång på stretchingmattan) sånt ska man ju vara förbannad på med rätta!

Annannan: Jo, det är ju alltid lättare att skriva på en protestlista än till exempel sluta äta kött.

För övrigt tackar jag och bugar för din uppskattning.

Soldansare sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.