Vart tog den där elden vägen?

När jag gick hem från jobbet igår höll de på att göra i ordning bålet på flotten vid slottet. Mer majbrasa än så såg jag inte i år.

Vår Valborgstradition brukar ju annars vara att åka runt i staden/länet för att hinna med att se så många brasor som möjligt; den stora brasturnén. Och det var väl tanken i år också.

Men sen kom regnet. 

Det kom dånande ned från himlen, världen blev svart utanför fönstret och jag tappade liksom sugen. Att klafsa runt på leriga åkrar och titta på folk som kämpade med att få eld i genomvåta rishögar kändes outhärdligt, på flera plan. 

Så vi kurade ihop oss framför TV:n med en flaska Bourgogne (Tänk att man kan köpa den där vackra platsen på flaska! Det räcker med att stoppa näsan i glaset och så är det gröna ljuset över en. Nu låter det som om jag pratar om en annan slags drog än vin...) och en Maria Lang-film. 

Jag lånar lite eld från flydda års brasor istället:

Valborg är annars en av de helger jag tycker om. Bränn bort gammalt skit och förbered för de nya möjligheterna! I morgon är det första maj och jag kan vara vem som helst. Jag kan vara nya och ren.

Jag vet inte varför jag är så besatt av den där tanken, men det är därför jag älskar nyårsafton och kanske särskilt nyårsdagen så mycket: Första dagen på resten av mitt liv.

Jag behöver uppenbarligen nya avstamp med jämna mellanrum. Men idag känner jag inte särskilt avstampande. Skuttar lite tafatt som en vilsen måsunge och undrar som Winnerbäck: Vart tog den där elden vägen?

Men det kanske är i morgon som är den första dagen på resten av mitt liv. Vi får väl se...