På resa längs Memory Lane

Memory Lane - det låter ju som en boulevard-liknande gata, men i mitt fall är det ringlande landsvägar i vilda regndisiga urskogar och längs gärden. Husen är falufärgade stugor med vita knutar.
Längs sådana minnets vägar är de förändringar man utsätts för - för förändringar uppstår även utefter Memory Lane - är nedhuggna skogar och uppväxta skogar, fårhagar där det tidigare har varit kohagar. Huset som vi bodde i tills jag fyllde tre år, som vi alltid kallade "gula huset" är plötsligt vitt.

 Det var pappa som bjöd på en biltur tillbaka till barndomen i helgen. Vi åkte förbi huset där jag bodde från tre års ålder, tills jag flyttade hemifrån när jag var 18. Mina föräldrar bodde kvar där tills för fyra år sedan. Sedan dess har jag inte varit här. Det var så välbekant och samtidigt så uppenbart någon annans hus nu.
   Jag blev förvånad över att jag inte kände någon tillstymmelse till nostalgi, inget hugg i bröstet över flydda, förlorade tider. Men det var roligt att se det.

Det är värre med den kulinariska nostalgitripp som min mamma bjöd på. Hemlagade rårakor. Egentligen är det raggmunk, men vi har alltid sagt råraka i min familj. Min mammas råraka har heller inte något med det som serveras på lunchrestauranger och kallas raggmunk. Min mammas rårakor Smakar, nämligen. De är det godaste som finns. De rårakorna kommer att försvinna med min mor och det är det som hugger i bröstet. Fast nu är ju inte min mamma "förvunnen" än så egentligen är det väl onödigt att känna något hugg, det enda jag behöver känna är den vidunderligt goda smaken.
   Men jag tänker på det där med klarbärssaften. Det var i och med klarbärssaften jag först fick lära mig att saker (och smaker) kan förloras för evigt. När jag var barn ägde min mamma och hennes bror en jordbruksfastighet. Byggnaderna och markerna var utarrenderade men ett område med bär- och fruktträd hade vi fortfarande tillgång till. Från dessa träd plockades varje bär och varje frukt eftersom allt annat vore en dödssynd. Bland körsbärsträden fanns skummoreller, bigarråer och så dessa klarbär. Av klarbären gjorde min mamma saft, en mild och god saft som var alldeles rosa. Jag älskade den saften.
   När min mamma och hennes bror sålde gården försvann frukt- och bärträden med den och jag insåg, trots min ringa ålder att de flaskor av klarbärssaft som stod i matkällaren var de sista. Efter dem skulle ingen klarbärssaft komma. Aldrig mer. Numera minns jag inte ens smaken av den där saften, minnet är grumlat av smaken av rabarbersaft (!) som förvisso påminner lite om klarbärssaft, åtminstone till färgen. Och jag vet att med rårakorna kommer det att gå på samma sätt. Men man ska som sagt inte ta ut något elände i förskott.

---

Så kom jag hem från min resa längs Memory Lane och får reda på att Birgitta Stenberg dött, som för att befästa att ingenting är evigt. Men hennes böcker finns kvar. De böckerna befäster att hennes Memory Lane ser en aning annorlunda ut än min. Mindre klarbärssaft och mer boulevarder.