Är det jag eller tiden som är ur led?

Det där att vi säger att i år är vi hemma över nyår, vi åker kanske bort nästa år.

Det där att vi säger att hädanefter kommer vi nog bara att åka till Bourgogne vartannat år istället för varje år. 

Som om det vore självklart att vi får fler år och att vi under de åren kan kan åka vart vi vill istället för att tigga på gatan eller ligga fjättrade vi sjuksängen. 

Som om inte varje dag kan vara den sista och det som inte görs idag blir kanske aldrig gjort och det jag gör idag kan jag ha gjort för sista gången. 

Det fascinerar mig; att jag plötsligt börjar bete mig som om jag hade hur mycket tid som helst. Jag som alltid har haft... ja, man kan nog kalla det för ångest faktisk, över detta att tiden går. Nu när jag snart ska fylla 40 beter jag mig som om livet är oändligt. Som om jag vänt ut och in på medelålderskrisen. 

   Det var nämligen när jag var 19-20 som det var som värst, det här med tidsnojan. Jag hade hört, eller läst, någonstans att vi alla har ett bestämt antal hjärtslag utmätta åt oss och jag kunde, nästan bokstavligen, höra hur dyrbara hjärtslag dundrade ifrån mig medan jag var tvungen att ägna mig åt något jag tyckte var meningslös. Det var ganska mycket som var meningslöst de här åren. 

   För att inte förlora onödigt mycket tid gjorde jag långa listor på vad som skulle göras under dagen och hur lång tid det fick ta. Tog saker längre tid än den utmätta, eller om saker utanför min kontroll bröt in i schemat (Som till exempel att min mamma ringde mitt i det tjugominutersavsnitt som skulle ägnas åt disken.) fick jag akuta stressattacker. På riktigt. 

   Man kan väl utan att överdriva säga att jag är betydligt mer balanserad nu vid 40 än jag var vid 20.

En av de första åtgärder jag gjorde när jag insåg att något måste göras åt mitt osunda förhållande till tiden, var att ta av mig arbandsklockan. Någonstans i det undermedvetna fanns redan för 20 år sedan en insikt om att det enda sättet att hejda tiden är att ignorera den. Det verkar som om jag kommit en bra bit på väg. 

Numera finns det också så oerhört mycket meningsfulla saker att ägna sig åt.