Jag har mina år
Äntligen har jag börjat på spanskakurs. Ska jag nu vara en deltida lyxinvandrare i det landet ska jag väl åtminstone lära mig språket, har jag tänkt i snart fyra år nu. Det är tur att jag inte tävlar i 100-meterslöpning med tanke på hur långsam jag är i starten.
På den första lektionen har jag bland annat lärt mig att presentera mig och berätta hur gammal jag är, om jag nu skulle få lust med det.
"Jag har 41 år" säger man på spanska istället för "Jag är 41 år."
Jag tycker att det känns mycket bättre att ha ett antal år än att vara dem.
Att ha 41 år av livserfarenhet, kunskap och minnen, det är ju en rikedom att vara stolt över. Att vara 41 år däremot, vad betyder det egentligen? Det låter som om man är helt i händerna på något, som om något äger dig, snarare än att du äger.
Det känns som om det inte är lika stor segregation mellan generationerna i Spanien som det fortfarande är hos oss. Det är mer blandning i åldrarna ute i det offentliga rummet än vad jag upplever att det är här. På samma bar som det sitter ett gäng ungdomar kan gammelfarmor också sitta, ibland till och med vid samma bord.
Jag vill gärna påstå att spanjorerna har en annan syn på ålder än vad vi har och detta påstående grundar jag dels på de ovanstående observationerna av blandade åldrar i det spanska utelivet, dels på detta att vi valt olika ord för att uttrycka ålder.
Jag har nämligen en teori om att vilka ord du väljer att använda säger något om vem du är. Om du till exempel säger "Jag har allt jag tycker att jag borde ha." istället för "Jag har allt jag vill ha." så säger detta något om hur du ser på det du har.
Det kanske inte är en teori man ska dra allt för stora växlar på, och lyckan hos den som har allt hen tycker att hen borde ha är kanske inte nödvändigtvis mindre än hos den som har det hen vill ha. Men någon skillnad är det nog ändå, inbillar jag mig.
Jag kommer hur som helst att ha mina år, från och med nu. Mig äger ingen.
På den första lektionen har jag bland annat lärt mig att presentera mig och berätta hur gammal jag är, om jag nu skulle få lust med det.
"Jag har 41 år" säger man på spanska istället för "Jag är 41 år."
Jag tycker att det känns mycket bättre att ha ett antal år än att vara dem.
Att ha 41 år av livserfarenhet, kunskap och minnen, det är ju en rikedom att vara stolt över. Att vara 41 år däremot, vad betyder det egentligen? Det låter som om man är helt i händerna på något, som om något äger dig, snarare än att du äger.
Det känns som om det inte är lika stor segregation mellan generationerna i Spanien som det fortfarande är hos oss. Det är mer blandning i åldrarna ute i det offentliga rummet än vad jag upplever att det är här. På samma bar som det sitter ett gäng ungdomar kan gammelfarmor också sitta, ibland till och med vid samma bord.
Jag vill gärna påstå att spanjorerna har en annan syn på ålder än vad vi har och detta påstående grundar jag dels på de ovanstående observationerna av blandade åldrar i det spanska utelivet, dels på detta att vi valt olika ord för att uttrycka ålder.
Jag har nämligen en teori om att vilka ord du väljer att använda säger något om vem du är. Om du till exempel säger "Jag har allt jag tycker att jag borde ha." istället för "Jag har allt jag vill ha." så säger detta något om hur du ser på det du har.
Det kanske inte är en teori man ska dra allt för stora växlar på, och lyckan hos den som har allt hen tycker att hen borde ha är kanske inte nödvändigtvis mindre än hos den som har det hen vill ha. Men någon skillnad är det nog ändå, inbillar jag mig.
Jag kommer hur som helst att ha mina år, från och med nu. Mig äger ingen.
Kommentarer