lördag, juni 03, 2017

Om det isolerande nätet

I mitten av 90-talet bodde jag i en knallgul lägenhet i ett knallgult bostadsområde i utkanten av staden. Den hade inte tapetserats sedan 1976 när huset byggdes, lägenheten alltså, och köket var verkligen illgult: luckorna och väggarna i samma matchande färg, men väggarna hade ett mönster av små, vita tulpaner. Rummet var i en mörkare gul vävtapet. Hallen var rödrandig, om jag minns rätt.
  Om morgnarna tog jag bussen till ett museum i andra änden av staden och där satt jag sedan och sorterade benbitar från en förmodligen ganska oviktig utgrävning, i små pappkartonger. När jag sorterat tillräckligt många ben för dagen, promenerade jag till busshållplatsen, ibland i sällskap med ett par av mina kollegor. Vi pratade om internet, som mest var ett slags rykte vid den här tiden.
  "Det där är inte bra." förklarade jag för mina arbetskamrater.
  "Folk kommer att isolera sig i sina lägenheter och inte träffa varandra." Sa jag, och tog bussen hem till min knallgula lägenhet. Där satt jag sedan ensam och isolerad och tittade på alla sitcoms och såpor som visades för kvällen och träffade inte en enda människa.


1 kommentar:

skogsnuvan sa...

Så trodde man att det skulle bli men inte beror det på internet om man träffar folk eller inte. Det finns så mycket positivt, alla bloggvänner man fått och alla gamla bekanta man lyckats hitta igen på facebook. Allt man kan fråga om både om djur och blommor och mat och vad man vill. Världen har blivit större och speciellt kanske för en sådan som jag som bor på landet.